Viktigt med återhämtning

Att stressa ibland är för det mesta ofarligt, under förutsättning att vi också vilar ordentligt. Jag har till exempel hört att så länge man sover tillräckligt så kan man inte bränna ut sig.

Under sömnen “städas” biprodukter från ämnesomsättningen bort och skadade och slitna celler återuppbyggs. Hjärnan sorterar dagens händelser; “raderar" sådant som är onödigt att spara på och “formaterar om” resten till begripliga sammanhang.
Sover man inte så blir hjärnan till slut överbelastad och man får svårt att tänka och fungera mentalt. När energin börjar sina så blir det svårare för kroppen att ta upp både ny energi och näring ur maten man äter, och när den inte får bränsle och material för att hålla maskineriet igång så klappar den ihop till slut. Organen fungerar inte optimalt och nerv- och hormonella system hamnar i obalans. Man kan säga att vi är utmattade ner till cellnivå.

“Man tål mycket mer än man tror”, har jag hört sägas och det kan säkert vara sant. Men jag vet av egen erfarenhet att det lika väl kan vara tvärt om; man kan övertyga sig själv om att “det går - om jag bara kämpar på tills jag är där”. Men om man inte lyssnar på kroppens signaler om att “nu räcker det!”, så kommer den till slut att tala om vem det är som faktiskt bestämmer. Och lyssnar vi inte på allt tydligare signaler så blir det till slut kortslutning.

Det går inte att jämföra sig med andra människor. Vi har alla olika förutsättningar, olika utgångslägen i våra liv. Det kan handla om stresströskel, gener och att andra faktorer redan har fyllt på nivån av påfrestning - och som gör att vi har kortare väg tills att bägaren rinner över. Själv hade jag till exempel ett antal år av graviditeter och amningar bakom mig. Hade behövt en period av vila och återhämtning - när livet i stället drog igång med full styrka. I stället för att ligga på en strand i solen och äta solmogna frukter (som jag antagligen hade behövt) så kändes det som att simma i en iskall fors i en mörk tunnel - med mina små barn på ryggen. Den känslan hade jag sedan under flera år - samtidigt som tillvaron rasade sönder bit för bit.

Mycket kan handla om att vi har olika sociala nätverk. Många säger att “jag hade aldrig klarat det utan mina underbara vänner”, “min familj” eller “min fantastiska moster”. Men har man inget stöd eller praktisk hjälp så är risken stor att man glömmer bort sig själv när man blir alltför engagerad i något mycket viktigt.
När signalerna kommer så måste man stanna upp och fråga sig om det är värt att fortsätta i samma spår eller om det finns något man kan förändra. (Se "sinnesrobönen" i ett senare inlägg).

Genom att lyssna på sin kropp, de naturliga instinkterna och det sunda förnuftet så kan man leva i balans och harmoni, och man slipper riskera att leva över sina tillgångar och bli hälsomässigt bankrutt. För det är som med pengar; det är svårare att generera mer (hälsa) när man inte har något startkapital.

Trygghetssystemet kan bli en fälla

Många förlorar förmågan att arbeta under någon tid av sitt liv. Ofta beror det på något så diffust som stress. För att inte gå i personlig konkurs och äventyra sin familjs framtid och överlevnad blir man beroende av sin sjukförsäkring. Men för att få tillgång till den måste man - även om man undanröjt möjligheten att man fått en mer, vad ska jag säga - accepterad sjukdom, så måste man träffa läkare för att få ett sjukintyg, som man sedan hoppas ska bli accepterat av Försäkringskassans handläggare. Men här finns det enligt mig en bugg i systemet.

Vi är inte själva kapabla att avgöra om vi kan utföra ett arbete eller ej. Inte heller läkare kan med sina – vad är det; 7-8 extra år på skolbänken? - bedöma om deras patienter kan riskera värre skador eller t o m livet om de utsätter sina utmattade kroppar och sönderbrända hjärnor för den extra påfrestning som ett arbete skulle medföra. Det är handläggarna på Försäkringskassan (och i vissa fall kassans förtroendeläkare) som har det yttersta vetot och tydligen är de som korrekt kan bedöma människors arbetsförmåga, trots att de oftast inte ens har träffat patienten i fråga.

Hur tänker man då – undrar jag?

Om jag känner mig så sjuk och trött att jag verkligen inte anser mig kapabel att arbeta – vilken kvalitet blir det då på det jobb jag försöker utföra?
Om jag inte kan bedöma min egen kapacitet utan undervärderar den så kraftigt – är inte det ett allvarligt sjukdomssymptom i sig? Tillräckligt allvarligt för att inte andra människor ska behöva utsättas för mina omdömeslösa misstag?
Vad händer när ett stort antal inbillningssjuka (?) men fumliga och stressade människor kommer ut i samhället och sprider otrygghet och misstro till ”systemet” till sin omgivning? Hur många blir inte själva stressade och höjer tempot för att inte anses som ”en av dem” – de lågpresterande? Hur många hamnar p g a otryggheten i detta system själva i riskzonen?
Vad kostar det på sikt att slänga ut mig i arbete innan jag är redo, och därmed riskera att jag aldrig kommer i kapp, blir frisk – och därför kastar en dyrbar utbildning i sjön för att jag inte kan återgå till mitt egentliga yrke?
Vad kostar det alla dem som inte orkar någonting annat i livet än att släpa sig igenom de där timmarna på ett arbete, och slutligen tar livet av sig för att det varken finns människovärde eller livskvalitet kvar?
Vad kostar det för den enskilde individen, för anhöriga och vad kostar det samhällsekonomiskt?

Vad betyder det att inte läkare är betrodda i samhället? Vad betyder det att en i ämnet outbildad handläggare på försäkringskassan har större kunskap om sjukdomar och arbetskapacitet och kan bedöma en människa han eller hon aldrig har träffat? Är det ett rimligt ansvar att lägga på denna person att behöva ta ett så pass avgörande beslut för en annan, skör och utsatt människas liv?
Hur tänker jag som företagare eller personalchef angående alla dessa inbillningssjuka och lågpresterande människor som cirkulerar? Hur ska jag veta vem som klarar vad, när jag inte kan lita på att de själva tror att de kan klara jobbet, trots att de tvingas att ljuga för att inte gå i personlig konkurs? Hur blir arbetsklimatet om alla går och oroar sig för att få ”en av dem” till sitt företag? Kanske väljer man bara dem med allra störst marginaler, och hur tar man reda på vilka dessa är? Kanske börjar man be om läkarjournaler, dna-analyser, utförlig data om sociala nätverk, familjeförhållanden, -historik mm?

Vems är ansvaret för eventuella skador och personliga tragedier där människor som är i desperat behov av vila eller rehabilitering i stället tvingas ut och ställer till det för sig själva och andra i samhället? Vem kan vi lita på och vem har en funktion i samhället som p g a bristande omdöme och oförmåga helt enkelt inte existerar? Man tror att det finns en person på en post men denna person fungerar inte så arbetet uteblir.
Vart ska man vända sig när svaga länkar i samhällskedjan brister och man till exempel inte får den hjälp som utlovas men som inte fungerar, t ex i vården och skolan? Det är som att hoppa i sjön med en flytväst utan flytförmåga - hade jag vetat det hade jag stannat kvar i båten, eller helst på land. Hur många människor bränner ut sig enbart för att folk runt omkring inte fungerar och man måste ta dubbla ansvar, dubbelkolla, jobba extra? Fler halkar ur och färre får ta det ökade ansvaret.

Är inte Försäkringskassan en typ av försäkring som är till för att en sjukdomsdrabbad människa ska kunna klara livet under tiden denne behöver läka ut sina sår och skador? I större skala; för att hindra olycksdrabbade människor från att bli ekonomiskt utslagna, hamna på gatan, bli psykiskt sjuka, kriminella, dra omkring och göra samhället otryggt? Är vi inte alla med och betalar för denna trygghet genom våra skattepengar?

Tänk om vi kunde planera lite mer långsiktigt och börja lyssna på människorna själva. Om vi kunde utbilda folk till att lyhört, ödmjukt och respektfullt ge dem den tid som krävs, rehabilitera kroppar och själar, vaska fram den inre drivkraften och kreativiteten och våga lita på att människor vill jobba och göra rätt för sig – om de bara får sina grundläggande behov tillgodosedda och känner sig trygga.

Min utbrändhet ser jag inte som en personlig svaghet. Snarare brände jag ut mig för att jag kämpade för länge trots att det fanns ett antal människor i min vardag som inte mådde bra själva och därmed bidrog till min utsatthet. Det är knappast svaga eller lata människor som blir utbrända, snarare ser jag det som ett symptom på ett sjukt samhälle. Då borde det vara rimligt att samhället får ta det ekonomiska ansvaret för att hjälpa människor tillbaka, ge dem förutsättningarna för att bli friska och må bra igen. Då har vi garanterat tillbaka det i engagemang och ”know how” från människor med egna erfarenheter - sådant som man inte kan utbildas till. Människor som förstår vikten av att lyssna på den enskilda individens berättelse. Vad behöver just den här personen för att komma tillbaka? Vi kan inte behandla alla på samma sätt och bedöma läget efter egna referensramar - alla har vi olika förutsättningar och hinder. Egna erfarenheter gör oss säkerligen mer lyhörda och ödmjuka för andras situation.

Att tvingas igenom Systemet av okunniga för att få tillgång till sjukförsäkringen kan i praktiken innebära att jag gång på gång måste stånga huvudet mot väggen och försöka förklara min situation för folk som egentligen bara vill få bort mig från sitt "bord". Jag vet att jag inte är ensam om att känna det som att allt går ut på att handläggaren ska "sätta dit" en, och hitta kryphål och anledningar till avslag. Det är extremt frustrerande och kräver antagligen mer tid och energi än jag har i det läget, och det kan i sig bidra till att jag mår ännu sämre - detta att bli misstänkliggjord och ifrågasatt. Man blir rädd att uttrycka sig så att det uppstår utrymme för feltolkningar, och vem uttrycker sig perfekt och oklanderligt i den situationen? Man behöver vara tillräckligt frisk för att koncentrera sig på kommunikationen i sig, och som de säger; "man måste vara tillräckligt frisk för att orka vara sjuk".

Är det individen som ska anpassa sig efter systemet eller tvärt om? Om vi ska tvingas fokusera på och belysa allt det negativa för att gång på gång argumentera för den tid vi behöver så är det just det negativa som cementeras och växer, och människor börjar snart identifiera sig med sina sjukdomar i stället för att fokusera på vägen därifrån.

Svår balansgång

Jag har hört att det tar ungefär lika lång tid att "läka" efter en utbrändhet, som det tog att braka ihop. På väg upp kan det vara svårt att balansera tillvaron - att inte ta i för mycket när energin börjar komma tillbaka. Men man blir ju så glad och har ju så mycket man måste och vill göra! Det kan vara lite som att hamna i kvicksand; ju mer man gasar desto mer bromsar kroppen för att man inte ska göra bort sig igen.
Stress-systemet har varit aktiverat så länge att det inte riktigt har samma spärrar, och man kan ha lägre stresströsklar och mindre marginaler. Man kan behöva tvinga sig att ta det lugnt för att inte halka tillbaka.

Räddningen?

När jag till slut för något år sedan läste stressforskare Aleksander Perskis bok Ur Balans kände jag att jag var på rätt spår och att många pusselbitar kom på plats. Det var framför allt en stor lättnad att få en del av mina egna teorier bekräftade, och veta att jag faktiskt inte var galen (eller ens deprimerad). Min kropp hade fungerat helt normalt, men under extrema förhållanden, och var det något som hade hållit och varit starkt så var det väl mitt psyke!
Detta gjorde mig mycket lugnare och framför allt tryggare, vilket i sig har haft en mycket positiv effekt på mitt tillfrisknande. Nu har forskningen tydligen gått framåt snabbt de senaste åren också, och det finns numera både mer förståelse och information tillgänglig.

Nu vet jag vad det är för fel på min kropp och vad jag skulle ha gjort för att inte sabotera den. Frågan är bara hur jag läker skadorna...

Medicinera bort känslor och symptom?

Efter många läkarbesök hade jag börjat tappa modet. Ingen kunde hitta något fel och jag blev bara sämre. Samtidigt kändes det inte som att jag nådde fram, som att de förstod vad jag menade. Jag berättade om mina allt mer tilltagande fysiska symptom, men läkarna började antyda att besvären var relaterade till mitt psyke. Jag tyckte inte alls att det stämde, och blev mer och mer frustrerad över situationen. Funderade på om jag var dålig på att förklara, försökte konkretisera, hitta nya ord, nya förklaringar, men kände att alltihop blev så vansinnigt märkvärdigt, konstigt. Vad var relevant för utredningen - vad skulle jag berätta och var skulle jag sluta?
Kände mig som i en mardröm eller en sådan där film där man inte riktigt vet om huvudpersonen är galen, eller om alla människor verkligen har blivit utbytta mot utomjordingar.

Läkarbesöken i sig tog alldeles för mycket tid och energi, och varje gång jag skulle dit satt jag i väntrummet med en enorm puls och kunde knappt andas, än mindre tänka. Visste inte vad som var värst; om de skulle hitta någon allvarlig sjukdom, eller om de inte skulle komma på något den här gången heller. Allt var kaos, och mitt förtroende för tillvaron i botten; min kropp hade svikit när jag som mest behövde den, läkarna tycktes inte förstå vad jag sa, vänner försvann, vårt sociala nätverk var svagt och min man var tvungen att jobba både dagar och nätter för att ekonomin skulle gå ihop. Hela vår tillvaro var skör och familjens framtid osäker, och alltihop på grund av att min kropp inte fungerade. Det var ju den jag behövde få ordning på - inte mitt psyke!

Till slut var jag så frustrerad att jag inte ens kunde svara på frågan hur jag mådde utan att alltihop brast och jag bara grät. Självklart var det bevis för att jag var deprimerad och jag fick slutligen diagnosen utmattningsdepression. Erbjöds ett intyg för sjukskrivning mot att jag började äta medicin mot depression. Jag som knappt äter huvudvärkstabletter...

Vid det här laget hade jag inte så stora marginaler, och allt som folk utifrån begärde av mig kändes extremt kravfyllt, stressande och tidskrävande. Jag ville egentligen bara sköta mig själv och fokusera på att komma på fötter och få ordning på allting. Men jag trodde ändå att vägen till tillfrisknande måste gå via läkarna så jag ville vara  samarbetsvillig och medgörlig, och bad allra ödmjukast om att få byta medicinen mot en "second opinion" från en psykolog.
Och jag vet inte om jag har haft otur, om jag är en besvärlig människa på något sätt eller om det handlar om dålig personkemi, men medan jag berättade min historia så verkade psykologen sur, tittade på klockan och började sedan vattna sina blommor. Och innan jag ens hade kommit till själva poängen så avbröt hon mig med någon snöplig kommentar och deklarerade att min tid var slut. Jag kände mig lite osäker och frågade halvt på skämt om hon trodde att jag var knäpp på riktigt. Varpå hon irriterat svarade att det kan ju inte hon veta än heller!

Nu började tanken gro att jag faktiskt hade en skruv lös och att alltihop bara var fantasier. Jag kanske bara inbillade mig att jag var så yr att jag knappt kunde hålla mig upprätt, att fötter och händer domnade, att mitt huvud kändes som att det skulle spricka, att luften jag andades inte mättade med syre och mitt blodsockervärde var noll. Men varför skulle jag vilja hitta på något sådant - då måste man väl vara allvarligt knäpp? Men jag mådde knappast bättre efter samtalet med psykologen så dit vägrade jag gå tillbaka.

Vid ett (mycket) senare tillfälle gjorde jag ett nytt försök hos en annan psykolog. Denna kvinna började genast kritisera min man och hans brist på engagemang. Men hon hade väl ingen aning om vad han gick igenom och hur han tacklade vår situation på sitt håll? Och skulle jag börja ifrågasätta vårt äktenskap mitt i alltihop? Hur skulle jag orka det?

Skam den som ger sig, så ytterligare lång tid senare så träffade jag faktiskt en psykolog till. Hon verkade i alla fall empatisk. Och när även hon förde på tal att jag nog var deprimerad  och behövde medicin, så hade jag äntligen ett ess i rockärmen; på nätet hade jag hittat en lista med kriterier för depression. Och jag kunde glatt deklarera att jag endast på en punkt stämde in på beskrivningen; att jag var ledsen. Men tacka f-n för det - vem skulle i min situation vara glad? Det om något hade väl varit ett gott tecken på allvarlig sinnesförvirring!

Att vara ledsen i det här fallet är ju secundärt. Jag var inte ledsen i början - det blev jag ju när jag först upptäckte att min kropp inte var den Mazerati jag hade trott, utan en gammal skruttig Lada. Sedan när jag tappade förtroendet, tryggheten, allt som jag hade trott var "jag" i det liv jag hittills hade kämpat så hårt för att få ihop, men som nu höll på att falla i bitar.
Om jag bara fick tillbaka min förmåga att lösa problemen som uppstod så var det ju inga problem, men när jag knappt orkade hålla skeppet flytande - än mindre rädda allvarliga situationer som uppstod - då blir jag självklart inte glad! Om jag skulle ta tabletter för att bli "glad" mitt i allting så vore väl det som att tejpa för oljelampan i bilen utan att fylla på olja?

Jag försökte dra ett exempel: att om jag skulle ta med min familj och hyra en hydda på stranden i ett billigt och varmt land, så skulle jag kunna släppa alltihop; all stress, all oro, och vi skulle inte behöva jobba så hårt för att behålla hem och en fungerande vardag. Då skulle jag känna att familjen var säker, för att vi skulle kunna hjälpas åt att reda upp vår grund-situation i lugn och ro - och vila ut ordentligt! Och då skulle jag inte vara ledsen.
Jag är bara ledsen för att det krävs mer än jag förmår prestera i mitt liv just nu, och att jag aldrig hinner ikapp, aldrig hinner vila, och jag inte vet varför min kropp samtidigt håller på att kollapsa.
Jag sa att jag inte tycker att jag ska behöva äta serotoninhöjande medicin så länge det finns andra och mer naturliga åtgärder som man skulle kunna ta till - under andra förutsättningar. Jag tror inte att det är  fel på mina serotoninhöjande funktioner i sig, om jag i en hydda på stranden inte skulle vara ledsen. Jag vet inte om det var ett dåligt exempel, men då tittade hon på mig över sina hornbågade glasögon och sa i långsam och myndig ton; "Men det är ju inte realistiskt..."
- Vaddå, frågade jag.
- Att bo i en hydda på stranden!"

Jag vet att många svenskar blir stressade av samhällsklimatet i allmänhet och arbetsklimatet i synnerhet. En del bränner ut sig och sticker t ex till Koh Lanta i Thailand. Tar med sig familjen och låter barnen gå i svenska skolan där. Drar i handbromsen, växlar ner, lever ett mer stilla liv - tillsammans. Tar hand om sig och sina kära och känner tryggheten av och med varandra, i det lilla. Vad är det för orealistiskt med det? En del åker dit i förebyggande syfte innan de brakar. Det är väl bara sunt? Ska man verkligen behöva äta mediciner för att klara av att leva i det svenska samhället, att inordna sig i det "normala"? Alla människor stöter väl på svårigheter och kriser i livet. Ska vi förutsättas bara fortsätta precis som vanligt men med hjälp av en mängd mediciner? Sömntabletter för att kunna sova, uppiggande för att hålla oss vakna, serotoninhöjande för att inte vara ledsna. Vad är det för liv? En sådan artificiell tillvaro vill inte jag leva i. Betyder det att jag är deprimerad?

Vad är det för fel med att vara människa nuförtiden, med normala känslor? Att vara ledsen är väl i sig ingenting sjukt, så länge man kan bli glad igen. Jag är glad. Också. Varför var det överhuvud taget ingen som frågade det? Hur ska jag veta hur de tänker och resonerar när de aldrig säger någonting? Hur ska jag veta vad jag ska svara på när de inte frågar? 

Nu känner jag att jag har gjort mitt på psykologmottagningar. Jag har ingen lust att fläka ut mitt innersta för folk som jag inte känner förtroende för, som inte ens lyssnar ordentligt, och som inte kan låta folk ha sina drömmar!

Jag kan utan att överdriva säga att mina tidigare år utomlands - det perspektiv på livet och mänskligheten som dessa resor har givit mig - är det som hållit mig uppe när allt har känts tungt. Och för mig är det fullkomligt naturligt att en människa som inte mår bra i en miljö absolut kan göra det i en annan. Jag vet att det finns många saker man kan göra, och äta, för att helt naturligt höja serotonin-nivån i kroppen, men jag vet också att det finns människor som trots detta ändå behöver mediciner för att överhuvud taget kunna känna någon glädje, eller orka leva. Och jag vet numera att det finns olika test man kan göra för att kunna skilja den ena från den andra, och diagnosera en äkta depression.

Mitt första tips på denna blogg blir att behålla modet, hoppet och drömmarna. Låt ingen ta dem ifrån dig! Det man verkligen brinner för och det man tror på - är faktiskt det som håller lågan brinnande och livet levande. Man behöver inte iscensätta sina drömmar alla gånger, och kanske inte mitt i en kris. Men med drömmen väl bevarad i rockärmen så är risken mycket mindre att man ger vika för hopplösheten och låter depressionen få grepp om en. Drömmarna ger styrka och motivation att kämpa vidare när livet är tungt, och de kan vara skillnaden mellan liv och död!

"Frisk", men kroppen fungerade inte

Min kropp var helt slut och jag låg där jag låg. Försökte samla tankarna. Vad hade jag gjort för fel? Varför kunde ingen hjälpa mig? Varför var det ingen som brydde sig? Hur skulle det gå för mina barn om jag inte skulle överleva?

Och om jag skulle överleva - vad gör jag i så fall med en kropp som inte fungerar, och som hindrar mig från att göra det jag måste och vill?

Jag hade vänt mig till vårdcentralen för att få tillgång till all samlad kunskap och erfarenhet, för att primärvården är "entrén" till hela den fantastiska svenska sjukvården. Där finns allmänpraktiserande läkare som "scannar av" patienten med prover och undersökningar. Eventuell behandling får man sedan på vårdcentralen eller så får man en remiss vidare till en passande specialistmottagning. Jag hade känt mig väldigt trygg i vetskapen att jag var i de bästa händer och att jag skulle få den hjälp jag behövde. Men nu insåg jag att jag hade stirrat mig blind på läkarnas kompetens, och om jag någonsin skulle komma på benen igen så måste jag börja lita på min egen kropp, mina instinkter och mitt sunda förnuft. Och behövde jag mer information och ville jag ta del av andras erfarenheter så fick jag leta reda på det själv.

Så småningom hade väl kroppen tagit ut tillräckligt med vila så att jag faktiskt kom på benen igen - starkt motiverad av att ordna tillvaron för mina barn. Jag var svag, men tydligen inte "sjuk". Hade fullt upp att mer eller mindre överleva dagen, men struntade i många ”måsten” och började i stället “forska” och läsa allt jag kom över om det som verkade ha med min situation och mitt tillstånd att göra. Det var ofta bra, men också svårt att relatera till och sätta saker i rätt sammanhang när man inte har grundkunskaperna. Mina symptom kunde vara tecken på allt från Hypokondri och Borrelia till allvarlig cancer. Det finns risk för att man blir ännu mer stressad och förvirrad av all information, och att man går vilse i den djungel av teorier och idéer som florerar.  (Många ser också sin chans att tjäna sig en hacka på desperata människor...) Och det är inte lätt att reda ut sitt eget kaos när man är mitt uppe i det, särskilt med dålig koncentration och svagt minne.

Min historia

Efter ett antal mycket intensiva år med stor dramatik och knappt någon sömn så började jag uppleva att jag tappade "prestanda". Jag hade jobbat supereffektivt och stenhårt upp till 20 timmar / dygn i någon slags konstant katastrofberedskap, så när kroppen började svika - när jag som mest behövde den! - så fick jag nästan panik. Tog i ännu hårdare för att kompensera, och det fungerade ganska bra ett tag, tyckte jag. Jag tyckte också att jag var jättepigg och inte behövde sova mer än jag gjorde. Egentligen hade jag blivit "fartblind", övertrött och speedad.

Situationen förvärrades, och jag som inte hade tid att såsa omkring på “halvfart” gick till vårdcentralen för att ta reda på om jag led av någon vitaminbrist. Eller hade jag blivit förgiftad av flytspacklet när vi renoverade huset?
Men trots allt fler och mer handikappande symptom så visade proverna varken brister eller sjukdomar. Jag träffade flera läkare på olika vårdcentraler och tjatade till mig remisser till specialister, men ingen kunde hitta något anmärkningsvärt. När jag fick tunnelseende och började tappa hörseln så fick jag i alla fall medicin mot öronvax, men det hjälpte dessvärre inte.

Ju sämre jag fungerade desto fler dominoeffekter uppstod i vardagen och tillvaron blev allt rörigare. Hade så mycket att göra och hjärnan jobbade fortare och fortare medan kroppen blev allt segare. Hur jag än kämpade på så kom jag inte ikapp. Hann varken med mina barn, mig själv, hemmet, vänner eller min firma. Rusade omkring och försökte "släcka bränder" men när jag fokuserade på en sak så flammade det upp någon annanstans. Tappade koncentration och minne; blev rädd att glömma och missa något viktigt. Fick svårt att prioritera, tappade omdöme och blev ineffektiv. Allt var kaos och min hjärna kändes som en hårddisk i behov av omformatering.

Från början hade jag bara haft extremt mycket att göra men nu blev jag stressad på riktigt. Började också befara att jag hade fått någon sällsynt och kanske allvarlig sjukdom. Oroade mig för att mina barn skulle bli utan mamma, eller att någon skulle ta dem ifrån mig för att jag inte hade kontroll.
Kroppen gick på högvarv, pulsen rusade och hjärnan var i spinn, men jag hade ingen energi kvar och orkade knappt upp för trappan hemma. Det var som att varva motorn utan växel eller att röra sig i tuggummi.
Började somna så snart jag satte mig ner, men vaknade med ett ryck efter någon sekund; bråttom, bråttom, ingen vila. Det var nästan som att jag själv upphörde att existera, blev förvånad när jag fortfarande hade en spegelbild. Kände knappt igen mig själv, hade tappat vikt och såg ut som ett spöke. Till slut kom jag inte ur sängen, började acceptera att jag inte skulle överleva.