Stressrelaterad ohälsa är mycket vanligt idag och den enda behandling man egentligen erbjuds av sjukvården är olika former av mental träning, KBT, kroppsmedvetenhet mm för att man ska lära sig att undvika stress i vardagen och skapa förutsättningar för vila och återhämtning. Men vad händer om man redan har kört slut på alla sina reserver och hamnar i total utmattning? Vad är det som brister i kroppen och hur kan man reparera detta - utan att behöva vänta ut att kroppen själv (kanske) lyckas göra det - vilket i så fall kan ta många år? Och hur kan vi undvika dödsfall?
Utan officiell utbildning på området så vet jag nu att binjurarna och sköldkörteln är organ som är inblandade eftersom de producerar stresshormoner. Vid extrem sammantagen fysisk och/ eller mental påfrestning drar de igång den "inre motorn" på högvarv. Den kräver då mer vitaminer och mineraler än normalt, samtidigt som kroppen lägger ner näringsupptaget till förmån för "kamp / flykt"-beredskapen - en kvarleva från förr i tiden. Brister uppstår från båda håll, och när detta pågår konstant under lång tid utan uppehåll så resulterar det till slut i allvarliga brister och stort slitage. När binjurarna blir utmattade så orkar de inte med sitt jobb; bl a att producera kortisol. Själva "igångsättnings"-hormonet uteblir och man blir i princip liggande - vilket antagligen är en fråga om kroppens smarta överlevnad; den drar ur "kontakten" så att man "vilar" vare sig man vill eller inte. Problemet är när man inte får igång systemet igen och fortsätter att vara konstant utan energi trots att tiden går; enligt min teori när man drabbats av kroniskt trötthetssyndrom.
Micronutrienterna är själva förutsättningen för liv; att inre organ, olika hormonsystem och andra funktioner i kroppen ska fungera. Om kroppen inte får tillgång till dessa så blir man utmattad ner på cellnivå, organismen fungerar inte och orkar till slut inte ens spjälka de näringsämnen man tillsätter. Något som till exempel kan hända gamla människor i livets slutskede. (Kan detta också vara orsaken till de "apatiska barnen"?)
Visst tas det sköldkörtelprover liksom prover på vitaminer och mineraler i vården, men vad som cirkulerar i blodet är inte nödvändigtvis vad som når cellerna, och om problemet egentligen inte sitter i sköldkörteln utan i binjurarna så är det där man måste börja. Många går länge med typiska symptom på sköldkörtelproblem utan att få detta diagnostiserat för att det inte syns på de prover som läkarna idag har till sitt förfogande, och därmed får de ingen behandling alls. Och även om man råkar befinna sig utanför de "referensområden" som statistiskt har uppmätts - och man får behandling - så är det ändå inte säkert att medicinerna når sitt mål. Proverna blir "bra" igen men patienten mår inte bättre. I brist på annat drar man då till med "slaskdiagnoser" såsom fibromyalgi, utmattningsdepression, utbrändhet mm - sådant som det idag egentligen inte finns någon fungerande behandling för. Eller så får man diagnosen hypokondri eller depression och en remiss till psykolog och piller för att man ska bli lite gladare - trots att kroppen fortfarande inte fungerar. Lite som att tejpa över den lysande oljelampan i stället för att fylla på olja i bilen.
Många långtidssjukskrivna är fysiskt hindrade och oförmögna att arbeta och i många fall att fungera över huvud taget, samtidigt som de anklagas för att simulera och fuska sig till sjukersättning - bara för att det inte finns fungerande mätverktyg, och för att man inte tar denna patientgrupp på allvar och tar reda på vad det egentliga problemet är. (Ingen frisk människa vill väl må dåligt och vara beroende av andra?)
Att inte känna sig trygg i sin egen kropp är en stress i sig. Att tappa förtroendet för vården ytterligare en. Sedan all oro för den egna ekonomin, familjens framtid och överlevnad, den sociala stressen som uppstår, skuld och skam, ofta med ett eget tvivel: kan det vara möjligt att jag bara lider av sjuklig lathet? Allt detta skapar negativa spiraler och ringar på vattnet som slutligen kan få bägaren att rinna över och resultera i total utmattning och uppgivenhet. Stigmatiseringen i sig skulle jag säga är en viktig faktor, då många vittnar om utsattheten och känslan av att inte vara värd skorna man går i.
Denna process är förstås kostsam för individen och de anhöriga, men självklart också för samhället i stort; återkommande besök för envisa "besvär" i primärvården, utredningar på specialistmottagningar, långvariga sjukersättningar (och Försäkringskassans tid för samtal, möten och utredningar) liksom olika former av bidrag till människor som inte klarar att försörja sig. Uteblivna skatter i en förlängning.
Det finns många som brinner för denna fråga men de flesta är alldeles för sjuka för att kunna göra något åt det. Sverige är ett föregångsland när det gäller mycket i sjukvården. Samtidigt har vi en hög sjukfrånvaro. Varför?
Har vi blivit så inriktade på kliniska studier, tidsvinst och effektivisering att vi i vår iver har glömt bort att människor är levande och organiska med individuella skillnader?
Ska vi bedöma hälsa och sjukdom efter statistik, eller efter hur människan egentligen mår?
Vad och hur ska vi analysera?
Ska vi medicinera bort symptom eller ska vi stärka kroppens egna system och ge förutsättningar till verklig vila, återhämtning och läkning i ett tryggt system?
Vem vill, kan och har råd att ta reda på svaren till dessa frågor?
Nu finns det laboratorium i andra länder som med egna metoder kan upptäcka hormonella rubbningar som inte upptäckts i den svenska sjukvården. Scandlab är ett svenskt företag som förmedlar sådana prover. Varför smutskasta dem i stället för att ta del av de utländska forskarresultaten? Särskilt som en del av deras provtagningar är de samma som fanns i Sverige tidigare, men som byttes ut mot mer kostnadseffektiva?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar