Saxat från Sköldkörtelföreningens hemsida angående Hypotyreos. Textförfattare är Dr. Barry Durrant-Peatfields.
"Hypotyreos ska inte ses som ett isolerat problem. Det är mer än troligt att flera brister finns och kortisol, testosteron, östrogen, DHEA och progesteron brister ska utredas för och korrigeras. Det är nu klart att födan spelar en mycket större roll vid mental sjukdom än konventionell medicin får oss att tro.
Hjärnen och neurotransmittorerna fungerar helt enkelt inte om de inte har rätt råmaterial. En självklarhet är att det måste finnas en konstant, jämn tillförsel av glukos. Hypoglycemi (/lågt blodsocker) är associerat med depression. De essentiella amino-syrorna måste finnas för att tillverka protein neurotransmittorer, och det måste essentiella fett-syrorna också, speciellt omega-3 gruppen som utgör hjärnans struktur och neuronerna som utsöndrar neurotransmittorerna. De olika B-vitaminerna, folsyra, C-vitamin behövs för att möjliggöra att aminosyrorna bildar komplexa proteiner och de andra andra minerala spårämnena måste finnas.
Ät rätt föda (vilket också säkrar bra produktion och upptag av sköldkörtelhormon), ta sköldkörtelhormon-tillskott om det behövs (kanske så naturligt som möjligt från sköldkörtelextrakt) och på det sättet kan vi kämpa tillbaka mot den strida strömmen av antidepressiva preparat som hotar att överväldiga så många av oss. "
Läs hela texten i sin helhet:
http://www.skoldkortelforeningen.se/om_depression_och_skoldkorteln.html
fredag 18 mars 2011
fredag 11 mars 2011
Sammanfattning mina egna erfarenheter och inhämtad fakta
Stressrelaterad ohälsa är mycket vanligt idag och den enda behandling man egentligen erbjuds av sjukvården är olika former av mental träning, KBT, kroppsmedvetenhet mm för att man ska lära sig att undvika stress i vardagen och skapa förutsättningar för vila och återhämtning. Men vad händer om man redan har kört slut på alla sina reserver och hamnar i total utmattning? Vad är det som brister i kroppen och hur kan man reparera detta - utan att behöva vänta ut att kroppen själv (kanske) lyckas göra det - vilket i så fall kan ta många år? Och hur kan vi undvika dödsfall?
Utan officiell utbildning på området så vet jag nu att binjurarna och sköldkörteln är organ som är inblandade eftersom de producerar stresshormoner. Vid extrem sammantagen fysisk och/ eller mental påfrestning drar de igång den "inre motorn" på högvarv. Den kräver då mer vitaminer och mineraler än normalt, samtidigt som kroppen lägger ner näringsupptaget till förmån för "kamp / flykt"-beredskapen - en kvarleva från förr i tiden. Brister uppstår från båda håll, och när detta pågår konstant under lång tid utan uppehåll så resulterar det till slut i allvarliga brister och stort slitage. När binjurarna blir utmattade så orkar de inte med sitt jobb; bl a att producera kortisol. Själva "igångsättnings"-hormonet uteblir och man blir i princip liggande - vilket antagligen är en fråga om kroppens smarta överlevnad; den drar ur "kontakten" så att man "vilar" vare sig man vill eller inte. Problemet är när man inte får igång systemet igen och fortsätter att vara konstant utan energi trots att tiden går; enligt min teori när man drabbats av kroniskt trötthetssyndrom.
Micronutrienterna är själva förutsättningen för liv; att inre organ, olika hormonsystem och andra funktioner i kroppen ska fungera. Om kroppen inte får tillgång till dessa så blir man utmattad ner på cellnivå, organismen fungerar inte och orkar till slut inte ens spjälka de näringsämnen man tillsätter. Något som till exempel kan hända gamla människor i livets slutskede. (Kan detta också vara orsaken till de "apatiska barnen"?)
Visst tas det sköldkörtelprover liksom prover på vitaminer och mineraler i vården, men vad som cirkulerar i blodet är inte nödvändigtvis vad som når cellerna, och om problemet egentligen inte sitter i sköldkörteln utan i binjurarna så är det där man måste börja. Många går länge med typiska symptom på sköldkörtelproblem utan att få detta diagnostiserat för att det inte syns på de prover som läkarna idag har till sitt förfogande, och därmed får de ingen behandling alls. Och även om man råkar befinna sig utanför de "referensområden" som statistiskt har uppmätts - och man får behandling - så är det ändå inte säkert att medicinerna når sitt mål. Proverna blir "bra" igen men patienten mår inte bättre. I brist på annat drar man då till med "slaskdiagnoser" såsom fibromyalgi, utmattningsdepression, utbrändhet mm - sådant som det idag egentligen inte finns någon fungerande behandling för. Eller så får man diagnosen hypokondri eller depression och en remiss till psykolog och piller för att man ska bli lite gladare - trots att kroppen fortfarande inte fungerar. Lite som att tejpa över den lysande oljelampan i stället för att fylla på olja i bilen.
Många långtidssjukskrivna är fysiskt hindrade och oförmögna att arbeta och i många fall att fungera över huvud taget, samtidigt som de anklagas för att simulera och fuska sig till sjukersättning - bara för att det inte finns fungerande mätverktyg, och för att man inte tar denna patientgrupp på allvar och tar reda på vad det egentliga problemet är. (Ingen frisk människa vill väl må dåligt och vara beroende av andra?)
Att inte känna sig trygg i sin egen kropp är en stress i sig. Att tappa förtroendet för vården ytterligare en. Sedan all oro för den egna ekonomin, familjens framtid och överlevnad, den sociala stressen som uppstår, skuld och skam, ofta med ett eget tvivel: kan det vara möjligt att jag bara lider av sjuklig lathet? Allt detta skapar negativa spiraler och ringar på vattnet som slutligen kan få bägaren att rinna över och resultera i total utmattning och uppgivenhet. Stigmatiseringen i sig skulle jag säga är en viktig faktor, då många vittnar om utsattheten och känslan av att inte vara värd skorna man går i.
Denna process är förstås kostsam för individen och de anhöriga, men självklart också för samhället i stort; återkommande besök för envisa "besvär" i primärvården, utredningar på specialistmottagningar, långvariga sjukersättningar (och Försäkringskassans tid för samtal, möten och utredningar) liksom olika former av bidrag till människor som inte klarar att försörja sig. Uteblivna skatter i en förlängning.
Det finns många som brinner för denna fråga men de flesta är alldeles för sjuka för att kunna göra något åt det. Sverige är ett föregångsland när det gäller mycket i sjukvården. Samtidigt har vi en hög sjukfrånvaro. Varför?
Har vi blivit så inriktade på kliniska studier, tidsvinst och effektivisering att vi i vår iver har glömt bort att människor är levande och organiska med individuella skillnader?
Ska vi bedöma hälsa och sjukdom efter statistik, eller efter hur människan egentligen mår?
Vad och hur ska vi analysera?
Ska vi medicinera bort symptom eller ska vi stärka kroppens egna system och ge förutsättningar till verklig vila, återhämtning och läkning i ett tryggt system?
Vem vill, kan och har råd att ta reda på svaren till dessa frågor?
Nu finns det laboratorium i andra länder som med egna metoder kan upptäcka hormonella rubbningar som inte upptäckts i den svenska sjukvården. Scandlab är ett svenskt företag som förmedlar sådana prover. Varför smutskasta dem i stället för att ta del av de utländska forskarresultaten? Särskilt som en del av deras provtagningar är de samma som fanns i Sverige tidigare, men som byttes ut mot mer kostnadseffektiva?
Utan officiell utbildning på området så vet jag nu att binjurarna och sköldkörteln är organ som är inblandade eftersom de producerar stresshormoner. Vid extrem sammantagen fysisk och/ eller mental påfrestning drar de igång den "inre motorn" på högvarv. Den kräver då mer vitaminer och mineraler än normalt, samtidigt som kroppen lägger ner näringsupptaget till förmån för "kamp / flykt"-beredskapen - en kvarleva från förr i tiden. Brister uppstår från båda håll, och när detta pågår konstant under lång tid utan uppehåll så resulterar det till slut i allvarliga brister och stort slitage. När binjurarna blir utmattade så orkar de inte med sitt jobb; bl a att producera kortisol. Själva "igångsättnings"-hormonet uteblir och man blir i princip liggande - vilket antagligen är en fråga om kroppens smarta överlevnad; den drar ur "kontakten" så att man "vilar" vare sig man vill eller inte. Problemet är när man inte får igång systemet igen och fortsätter att vara konstant utan energi trots att tiden går; enligt min teori när man drabbats av kroniskt trötthetssyndrom.
Micronutrienterna är själva förutsättningen för liv; att inre organ, olika hormonsystem och andra funktioner i kroppen ska fungera. Om kroppen inte får tillgång till dessa så blir man utmattad ner på cellnivå, organismen fungerar inte och orkar till slut inte ens spjälka de näringsämnen man tillsätter. Något som till exempel kan hända gamla människor i livets slutskede. (Kan detta också vara orsaken till de "apatiska barnen"?)
Visst tas det sköldkörtelprover liksom prover på vitaminer och mineraler i vården, men vad som cirkulerar i blodet är inte nödvändigtvis vad som når cellerna, och om problemet egentligen inte sitter i sköldkörteln utan i binjurarna så är det där man måste börja. Många går länge med typiska symptom på sköldkörtelproblem utan att få detta diagnostiserat för att det inte syns på de prover som läkarna idag har till sitt förfogande, och därmed får de ingen behandling alls. Och även om man råkar befinna sig utanför de "referensområden" som statistiskt har uppmätts - och man får behandling - så är det ändå inte säkert att medicinerna når sitt mål. Proverna blir "bra" igen men patienten mår inte bättre. I brist på annat drar man då till med "slaskdiagnoser" såsom fibromyalgi, utmattningsdepression, utbrändhet mm - sådant som det idag egentligen inte finns någon fungerande behandling för. Eller så får man diagnosen hypokondri eller depression och en remiss till psykolog och piller för att man ska bli lite gladare - trots att kroppen fortfarande inte fungerar. Lite som att tejpa över den lysande oljelampan i stället för att fylla på olja i bilen.
Många långtidssjukskrivna är fysiskt hindrade och oförmögna att arbeta och i många fall att fungera över huvud taget, samtidigt som de anklagas för att simulera och fuska sig till sjukersättning - bara för att det inte finns fungerande mätverktyg, och för att man inte tar denna patientgrupp på allvar och tar reda på vad det egentliga problemet är. (Ingen frisk människa vill väl må dåligt och vara beroende av andra?)
Att inte känna sig trygg i sin egen kropp är en stress i sig. Att tappa förtroendet för vården ytterligare en. Sedan all oro för den egna ekonomin, familjens framtid och överlevnad, den sociala stressen som uppstår, skuld och skam, ofta med ett eget tvivel: kan det vara möjligt att jag bara lider av sjuklig lathet? Allt detta skapar negativa spiraler och ringar på vattnet som slutligen kan få bägaren att rinna över och resultera i total utmattning och uppgivenhet. Stigmatiseringen i sig skulle jag säga är en viktig faktor, då många vittnar om utsattheten och känslan av att inte vara värd skorna man går i.
Denna process är förstås kostsam för individen och de anhöriga, men självklart också för samhället i stort; återkommande besök för envisa "besvär" i primärvården, utredningar på specialistmottagningar, långvariga sjukersättningar (och Försäkringskassans tid för samtal, möten och utredningar) liksom olika former av bidrag till människor som inte klarar att försörja sig. Uteblivna skatter i en förlängning.
Det finns många som brinner för denna fråga men de flesta är alldeles för sjuka för att kunna göra något åt det. Sverige är ett föregångsland när det gäller mycket i sjukvården. Samtidigt har vi en hög sjukfrånvaro. Varför?
Har vi blivit så inriktade på kliniska studier, tidsvinst och effektivisering att vi i vår iver har glömt bort att människor är levande och organiska med individuella skillnader?
Ska vi bedöma hälsa och sjukdom efter statistik, eller efter hur människan egentligen mår?
Vad och hur ska vi analysera?
Ska vi medicinera bort symptom eller ska vi stärka kroppens egna system och ge förutsättningar till verklig vila, återhämtning och läkning i ett tryggt system?
Vem vill, kan och har råd att ta reda på svaren till dessa frågor?
Nu finns det laboratorium i andra länder som med egna metoder kan upptäcka hormonella rubbningar som inte upptäckts i den svenska sjukvården. Scandlab är ett svenskt företag som förmedlar sådana prover. Varför smutskasta dem i stället för att ta del av de utländska forskarresultaten? Särskilt som en del av deras provtagningar är de samma som fanns i Sverige tidigare, men som byttes ut mot mer kostnadseffektiva?
torsdag 10 mars 2011
Vad gör man om man har symptom för Hypotyreos trots att proverna är bra?
Tips från Sköldkörtelföreningen.
(har jag tagit upp detta redan? I så fall blir det dubbelt...)
http://skoldkortelforeningen.se/fakta.html
(har jag tagit upp detta redan? I så fall blir det dubbelt...)
http://skoldkortelforeningen.se/fakta.html
onsdag 9 mars 2011
Livet är...
... lite som en transistorradio: det gäller att ställa in rätt kanal, och anpassa volymen till en behaglig nivå.
enligt Lotta
enligt Lotta
Bra förklaring till varför man inte får hjälp i vården
Innan 1970-talet utgick man från patientens symptom när man diagnosticerade och behandlade hypotyreos (= underfunktion i sköldkörteln). Idag använder majoriteten av läkare i stället blodprov baserade på statistik och referensvärden. Men alla är vi olika, så detta gör att en del patienter lämnas utan diagnos och behandling - trots tydliga symptom på hypotyreos.
Denna sida ger en bra förklaring till det som så många undrar; hur kan så många må så dåligt, så länge, utan att få hjälp att förstå vad som händer med dem - och utan att få någon behandling? Och; vad kan man göra åt det?
http://skoldkortelforeningen.se/fakta.html
Denna sida ger en bra förklaring till det som så många undrar; hur kan så många må så dåligt, så länge, utan att få hjälp att förstå vad som händer med dem - och utan att få någon behandling? Och; vad kan man göra åt det?
http://skoldkortelforeningen.se/fakta.html
tisdag 8 mars 2011
"Utmattade binjurar och magnesium"
"Bloggen är en del av Hypotyreos.se och tar, förutom tankar kring sjukdomen hypotyreos med näraliggande ämnen, även upp frågor kring den sjuka vården och sjukförsäkringslotteriet där de som inte får en korrekt diagnos och behandling är särskilt utsatta."
Läs vidare på:
http://blogg.hypotyreos.se/#post33
Läs vidare på:
http://blogg.hypotyreos.se/#post33
måndag 7 mars 2011
Sköldkörtelfel bakom depression och kronisk trötthetssyndrom
"Träffar du patienter som fått andra diagnoser, som depression, ADHD eller kronisk trötthetssyndrom?
- Ja, där är jag övertygad om att det
finns uppenbara paraleller. I många fall handlar det om en underdiagnosticerad sköldkörtel och att det egentligen är själva grundproblematiken. Brist på sköldkörtelhormon är våldsamt
underdiagnostiserat. Det har blivit min mission i livet att hjälpa dessa människor, avslutar Bo Wikland."
Läs hela artikeln på:
http://dinamediciner.se/nyheter/fixa-din-skoldkortel-doktorn-ger-svar
- Ja, där är jag övertygad om att det
finns uppenbara paraleller. I många fall handlar det om en underdiagnosticerad sköldkörtel och att det egentligen är själva grundproblematiken. Brist på sköldkörtelhormon är våldsamt
underdiagnostiserat. Det har blivit min mission i livet att hjälpa dessa människor, avslutar Bo Wikland."
Läs hela artikeln på:
http://dinamediciner.se/nyheter/fixa-din-skoldkortel-doktorn-ger-svar
Bra länk om sköldkörteln
"Ett sätt är se hur det står till med ämnesomsättningen/ metabolismen, dvs den på cellnivå, är att mäta den basala kroppstemperaturen, där en sänkt basal kroppstemperatur är lika med låg metabolism. Detta tillsammans med specifika symtom på en sänkt ämnesomsättning - såsom långsam akillesreflex, avsaknad/glesnad av yttre tredjedelen av ögonbrynen, förhöjt LDL-kolesterol, särskild konsistens på underhuden (myxödem) etc - är nog så viktigt att titta på för att utröna hur det står till med ämnesomsättningen på cellnivå. Jämfört med blodprov för sköldkörteln - som enbart säger något om sköldkörtelns (och hypofysens) funktion.
Men detta är något som få läkare känner till idag, vilket kan få katastrofala följder då det bland annat leder till att de drabbade individerna, som oftast är kvinnor, antingen aldrig får någon förklaring till sina symtom eller diagnostiseras med exempelvis utbrändhet, utmattningsdepression, depressiva besvär, kroniskt trötthetssyndrom, fibromyalgi etc.
De mår fruktansvärt dåligt utan att förstå varför, de riskerar en mängd sjukdomar genom att gå med obehandlad hypotyreos, de sjukskrivs under långa perioder och får ofta antidepressiva mediciner, som är verkningslösa, när det de behöver för att bli friska är sköldkörtelmediciner som Levaxin, Liothyronin eller naturligt sköldkörtelhormon, som ökar deras ämnesomsättning till en normal nivå."
http://www.wellnessguide.se/Nyheter/nar-ska-lakarna-uppdatera-sina-kunskaper?Comment=True
Men detta är något som få läkare känner till idag, vilket kan få katastrofala följder då det bland annat leder till att de drabbade individerna, som oftast är kvinnor, antingen aldrig får någon förklaring till sina symtom eller diagnostiseras med exempelvis utbrändhet, utmattningsdepression, depressiva besvär, kroniskt trötthetssyndrom, fibromyalgi etc.
De mår fruktansvärt dåligt utan att förstå varför, de riskerar en mängd sjukdomar genom att gå med obehandlad hypotyreos, de sjukskrivs under långa perioder och får ofta antidepressiva mediciner, som är verkningslösa, när det de behöver för att bli friska är sköldkörtelmediciner som Levaxin, Liothyronin eller naturligt sköldkörtelhormon, som ökar deras ämnesomsättning till en normal nivå."
http://www.wellnessguide.se/Nyheter/nar-ska-lakarna-uppdatera-sina-kunskaper?Comment=True
onsdag 2 mars 2011
Orsaker till låg sköldkörtelfunktion
"Den vanligaste orsaken till att sköldkörteln producerar för lite hormoner är att det egna immunförsvaret angriper körteln och skapar en inflammation som förstör körtelvävnaden. Det kan också bero på jodbrist, en tidigare operation
för struma eller andra sjukdomar i sköldkörteln. "
http://www.expressen.se/halsa/1.1342759/trott-haglos-problem-med-lag-amnesomsattning
för struma eller andra sjukdomar i sköldkörteln. "
http://www.expressen.se/halsa/1.1342759/trott-haglos-problem-med-lag-amnesomsattning
Armour Thyroid; svinsköldkörtel
"Att behandla hypotyreos med torkad svinsköldkörtel är ingen nyhet, det har man gjort sedan slutet av 1800-talet. Men under 70-talet trängdes medicinen ut av syntetiskt framställda läkemedel, som ansågs säkrare.
– Jag tror att vi kommer att få se en större användning av torkad svinsköldkörtel framöver. Här i Finland har redan många patienter bytt, och nästan ingen av dem vill byta tillbaka trots att Armour Thyroid är dyrare. Allt fler läkare har också börjat att skriva ut det, säger Karin Munsterhjelm-Ahumada."
http://www.expressen.se/halsa/1.1342761/doktor-karin-munsterhjelm-deras-allmanna-energiniva-har-okat
– Jag tror att vi kommer att få se en större användning av torkad svinsköldkörtel framöver. Här i Finland har redan många patienter bytt, och nästan ingen av dem vill byta tillbaka trots att Armour Thyroid är dyrare. Allt fler läkare har också börjat att skriva ut det, säger Karin Munsterhjelm-Ahumada."
http://www.expressen.se/halsa/1.1342761/doktor-karin-munsterhjelm-deras-allmanna-energiniva-har-okat
"Sköldkörtelsidan"
Tips på läkare
"Min dotter insjuknade 12 år gammal, panik atacker, depression, gick upp 40 kg, extrem trötthet, svimningar, illamående etc, etc. När hon var på väg in i koma, så sattes hon på levaxin, blev inte bättre, bara blodvärdena men inte hon själv. Sattes på Prozack, hjärtspecialister satte in betablockerare, som lämnade henne helt sängliggandes tittandes upp i taket, endokrinen frågade bara varför hon inte tränade (när hon var överviktig)... Så höll det på i många år, tills hon i somras på rekomendationer besökte Sverker Hybbinette, tel 08-85 00 00 på Vitale klinik, som efter tester insåg att hon hade binjuresvikt och att hennes kropp inte klarade av att konvertera T3 till T4 som ger energi till musklerna. Efter 3 besök hos honom (privatläkare ej inom högkostnadsskyddet tyvärr), så har hon nu fått sitt liv tillbaka, med hjälp av rent T3 Liothyrin, Hydrokortison och starka B12 tabletter."
Från:
http://dinamediciner.se/blogg/anne-sofie/sjalvmedicinering
Från:
http://dinamediciner.se/blogg/anne-sofie/sjalvmedicinering
Boktips
Sanna Ehdins Den självläkande människan.
Har inte läst den själv än men den är rekommenderad av många.
http://sannashop.vitamera.se/
Har inte läst den själv än men den är rekommenderad av många.
http://sannashop.vitamera.se/
Naturligt tillskott av sköldkörtelhormon
"Finns det fördelar med att behandla hypotyreos med tabletter baserade på (naturligt) sköldkörtelextrakt jämfört med syntetiska levotyroxin preparat?"
http://www.sbu.se/sv/Publicerat/Upplysningstjanst/Finns-det-fordelar-med-att-behandla-hypotyreos-med-tabletter-baserade-pa-skoldkortelextrakt-jamfort-med-syntetiska-levotyroxin-preparat/?printall=true
Med anlednıng av att någon i "fallbeskrivningarna" tipsade om Porcine tyroid, ett tillskott baserat på naturligt sköldkörtelhormon från grisar. Detta hade helt förändrat livet till det bättre för henne. (Se Fler fallbeskrivningar.)
(Finns att köpa här:
http://www.vitamera.se/porcine-thyroid-129.html
Problemet är att man skulle behöva en utbildad läkare som stöd i detta så att man inte experimenterar med detta på egen hand och kanske riskerar att skapa ännu mer obalans på sikt. Och utbildade läkare är som sagt oftast inte alls intresserade av detta område, och har de inte kunskapen är väl deras gissning lika bra som våra egna antar jag...
http://www.sbu.se/sv/Publicerat/Upplysningstjanst/Finns-det-fordelar-med-att-behandla-hypotyreos-med-tabletter-baserade-pa-skoldkortelextrakt-jamfort-med-syntetiska-levotyroxin-preparat/?printall=true
Med anlednıng av att någon i "fallbeskrivningarna" tipsade om Porcine tyroid, ett tillskott baserat på naturligt sköldkörtelhormon från grisar. Detta hade helt förändrat livet till det bättre för henne. (Se Fler fallbeskrivningar.)
(Finns att köpa här:
http://www.vitamera.se/porcine-thyroid-129.html
Problemet är att man skulle behöva en utbildad läkare som stöd i detta så att man inte experimenterar med detta på egen hand och kanske riskerar att skapa ännu mer obalans på sikt. Och utbildade läkare är som sagt oftast inte alls intresserade av detta område, och har de inte kunskapen är väl deras gissning lika bra som våra egna antar jag...
Fler fallbeskrivningar
Amelia hade tydligen en artikel 2009 (har inte fått svar på vilket nummer än) där det skrevs om en Jessica med liknande symtom som jag har / har haft. Länkar till Amelias hemsida där även andra med symptomen kommenterade artikeln.
Vi är så pass många - ska det vara så svårt för den svenska sjukvården att ta del av vad som forskas fram i andra delar av världen och sammanställa adekvata provtagningar och fungerande behandlingar?? Det är ett sådant hån att få slängt i ansiktet att man är deprimerad eller hypokondriker, bara för att sjukvårdens prover inte är tillräckliga.
http://www.amelia.se/forum/view-message.xml?message_id=100295
Vi är så pass många - ska det vara så svårt för den svenska sjukvården att ta del av vad som forskas fram i andra delar av världen och sammanställa adekvata provtagningar och fungerande behandlingar?? Det är ett sådant hån att få slängt i ansiktet att man är deprimerad eller hypokondriker, bara för att sjukvårdens prover inte är tillräckliga.
http://www.amelia.se/forum/view-message.xml?message_id=100295
tisdag 1 mars 2011
Obalans i det endokrina systemet: roten till det onda???
"Det endokrina systemet består av åtta olika körtlar som sitter strategiskt placerade i kroppen. Tre av de viktigaste körtlarna för kvinnor är äggstockarna, binjurarna och sköldkörteln."
En artikel i Näringsmedicinsk tidskrift angående dessa körtlar och vad det kan ställa till i kroppen när de inte samverkar som de ska, vilket sker förr eller senare om man inte tar kroppens signaler på utmattning på allvar. Symtomen är de samma som vid "utbrändhet", "kronisk trötthet" liksom en rad andra "slaskdiagnoser" eller "kärringsjukor" som det oftast inte finns någon fungerande behandling för.
Men som sagt; varför är detta konstigare än till exempel diabetes? Varför är det så få som har kunskap? Hur många ska må dåligt innan man börjar forska på allvar?
http://www.naringsmedicinsktidskrift.se/artiklar_frameset.html
En artikel i Näringsmedicinsk tidskrift angående dessa körtlar och vad det kan ställa till i kroppen när de inte samverkar som de ska, vilket sker förr eller senare om man inte tar kroppens signaler på utmattning på allvar. Symtomen är de samma som vid "utbrändhet", "kronisk trötthet" liksom en rad andra "slaskdiagnoser" eller "kärringsjukor" som det oftast inte finns någon fungerande behandling för.
Men som sagt; varför är detta konstigare än till exempel diabetes? Varför är det så få som har kunskap? Hur många ska må dåligt innan man börjar forska på allvar?
http://www.naringsmedicinsktidskrift.se/artiklar_frameset.html
Läkemedel mot depression?
"Det råder det en stark trend bland psykiatriker att behandla patienter med flera olika läkemedel. Man använder den s.k. cancer–cytostatika-modellen med flera mediciner som har olika effektmekanismer. Det finns också ett växande bruk av antidepressiva läkemedel bland barn och ungdomar.
Med tanke på den låga frekvensen av fullständigt tillfrisknande, biverkningarna som antidepressiva läkemedel ger (t.ex. metabolt syndrom, förhöjda kolesterolvärden, minskad sexlust, möjlig osteoporos) samt de okända följderna av långsiktig användning av de här medicinerna hos både barn och vuxna, är det tydligt att läkare och psykiatriker bör överväga andra behandlingsmöjligheter, däribland nutritionsintervention, modulering av immunförsvar, mag-tarmfunktion och endokrin funktion samt eliminering av toxisk belastning."
Saxat ur Näringsmedicinsk tidskrift
http://www.naringsmedicinsktidskrift.se/senaste_frameset.html
Med tanke på den låga frekvensen av fullständigt tillfrisknande, biverkningarna som antidepressiva läkemedel ger (t.ex. metabolt syndrom, förhöjda kolesterolvärden, minskad sexlust, möjlig osteoporos) samt de okända följderna av långsiktig användning av de här medicinerna hos både barn och vuxna, är det tydligt att läkare och psykiatriker bör överväga andra behandlingsmöjligheter, däribland nutritionsintervention, modulering av immunförsvar, mag-tarmfunktion och endokrin funktion samt eliminering av toxisk belastning."
Saxat ur Näringsmedicinsk tidskrift
http://www.naringsmedicinsktidskrift.se/senaste_frameset.html
söndag 27 februari 2011
Scandlabs förklaring
"Stress handlar om hormonella anpassningsreaktioner till inre och yttre förhållanden. Något så enkelt som kyla utlöser stressreaktioner, vilka är de hormonella processer som sätts igång för att upprätthålla homoestas, dvs. jämvikt. I detta fall anpassning till kyla, så att inte för stora förluster av värme uppstår. Och ”dom” som sköter om dessa anpassningsreaktioner i kroppen är budbärare eller signalämnen som styr och ställer på alla upptänkliga sätt. Ett annat namn för dessa budbärare är hormoner. De är i ständig verksamhet styrda av hjärnans intryck av omgivningen eller psykologiska faktorer. Är det fara å färde utsöndras t. ex adrenalin för att man skall kunna fly eller fäkta dvs. springa ifrån faran eller gå till fysiskt motangrepp.
Utsätter man kroppen för en mängd av stress under längre tider kan risken öka för sjukdomar som depression, infektion, ångest och åderförkalkning. Binjurarna är viktiga körtlar i detta sammanhang. På ”order” av kortikotropin utsöndrar de adrenalin, kortisol och noradrenalin till blodbanan och utövar på så vis inflytande över kroppens organ och vävnader. Exempel på inflytande är hantering av blodtryck, blodsocker och fettbildning.
Binjurarna är små körtlar som sitter ovanpå njurarna. När man utsätts för fysiologisk eller psykologisk stress, frisätter således dessa körtlar omedelbart sina signalämnen (hormoner) direkt ut i blodbanan och att de kommer snabbt ut i kroppen beror på att binjurarnas vävnad har nära nog högst genomflöde av blod av alla kroppens vävnader."
http://scandlab.com/stress.html
Utsätter man kroppen för en mängd av stress under längre tider kan risken öka för sjukdomar som depression, infektion, ångest och åderförkalkning. Binjurarna är viktiga körtlar i detta sammanhang. På ”order” av kortikotropin utsöndrar de adrenalin, kortisol och noradrenalin till blodbanan och utövar på så vis inflytande över kroppens organ och vävnader. Exempel på inflytande är hantering av blodtryck, blodsocker och fettbildning.
Binjurarna är små körtlar som sitter ovanpå njurarna. När man utsätts för fysiologisk eller psykologisk stress, frisätter således dessa körtlar omedelbart sina signalämnen (hormoner) direkt ut i blodbanan och att de kommer snabbt ut i kroppen beror på att binjurarnas vävnad har nära nog högst genomflöde av blod av alla kroppens vävnader."
http://scandlab.com/stress.html
Näringsterapi?
Har inte provat detta själv men blev nyfiken då jag tycker att informationen verkar trovärdig med tanke på symptom och förklaringar:
"Binjureutmattning
Förutom att olika näringsbrister kan uppstå kan binjurarna kan även tröttas ut av långvarig stress, vilket leder till konstant låga kortisolnivåer. Några tidiga varningsklockor är behov av att dricka kaffe på morgonen för att komma igång, sötsug på eftermiddagarna, ökat behov av salt, laktrits eller alkohol… En person med den här bilden är oftast mycket trött och stresskänslig. Sömnlöshet, ångest och depression hör ofta också till bilden…
Serotonin
Vid långvarig stress påverkas även hjärnans transmittorsubstanser, där bland annat serotoninet ingår och kan bli lågt. Detta kan förklara varför så många människor i dag äter antidepressiva medel (serotoninåterupptagningshämmande medel/SSRI) för att stävja symptom som sömnproblem, pms, depression, ångest och självmordstankar. På kort sikt kan det lindra, men roten till det onda behöver kartläggas och sedan tas omhand för att en varaktig läkning ska ske…
Stressorer
Det kan även finnas stressorer i ditt liv som du inte känner till, som matintoleranser, bakomliggande sköldkörtelproblematik (som kanske inte syns på doktorns prover) tungmetallbelastning, trauman m.m. som du kan få hjälp med att upptäcka och åtgärda.
Jag är van att arbeta med den här typen av problem och hjälper dig gärna en bit på vägen med att kartlägga din hälsosituation, förklara det som händer i kroppen, lägga upp en skräddarsydd näringsterapi utifrån dina behov och vara stöd och inspirationskälla under behandlingens gång."
http://www.madeleinemarcus.se/nyhetsbrev-1555116
"Binjureutmattning
Förutom att olika näringsbrister kan uppstå kan binjurarna kan även tröttas ut av långvarig stress, vilket leder till konstant låga kortisolnivåer. Några tidiga varningsklockor är behov av att dricka kaffe på morgonen för att komma igång, sötsug på eftermiddagarna, ökat behov av salt, laktrits eller alkohol… En person med den här bilden är oftast mycket trött och stresskänslig. Sömnlöshet, ångest och depression hör ofta också till bilden…
Serotonin
Vid långvarig stress påverkas även hjärnans transmittorsubstanser, där bland annat serotoninet ingår och kan bli lågt. Detta kan förklara varför så många människor i dag äter antidepressiva medel (serotoninåterupptagningshämmande medel/SSRI) för att stävja symptom som sömnproblem, pms, depression, ångest och självmordstankar. På kort sikt kan det lindra, men roten till det onda behöver kartläggas och sedan tas omhand för att en varaktig läkning ska ske…
Stressorer
Det kan även finnas stressorer i ditt liv som du inte känner till, som matintoleranser, bakomliggande sköldkörtelproblematik (som kanske inte syns på doktorns prover) tungmetallbelastning, trauman m.m. som du kan få hjälp med att upptäcka och åtgärda.
Jag är van att arbeta med den här typen av problem och hjälper dig gärna en bit på vägen med att kartlägga din hälsosituation, förklara det som händer i kroppen, lägga upp en skräddarsydd näringsterapi utifrån dina behov och vara stöd och inspirationskälla under behandlingens gång."
http://www.madeleinemarcus.se/nyhetsbrev-1555116
Näringsterapeuten säger...
"Stress handlar egentligen om något som utmanar kroppen på något vis – en stressor. Vanligtvis tänker vi på brådska, konflikter eller akuta problem när vi talar om stress... Men stress kan även handla om exponering av miljögifter och läkemedel, eller att du regelbundet äter livsmedel som kroppen är intolerant mot, eller som orsakar kraftiga blodsockersvängningar… För mycket träning kan också vara en stark stressor, liksom kroniska inflammationer. Andra stressorer är koffein, alkohol och nikotin.
Stress kräver extra näring
Kroppen är fantastisk när det gäller att kompensera för olika brister och obalanser och du kanske inte märker något förrän kroppen börjat tömma sina näringsdepåer eller obalanserna har blivit långtgående.
Vid stress kräver kroppen mer av vissa näringsämnen. Bland annat går det åt mer zink, magnesium, C-, och B vitaminer. Om din kropp förbrukar mer än du tillför till av dessa näringsämnen, uppstår slutligen brister och bristsymptom. Exempel på sådana symptom är; sömnproblem, muskelspänningar, ångest, hjärtklappning, irritabiliet, blodsockerobalans, tinnitus, svettningar, trötthet, depression, slemhinneproblem, huvudvärk, hudförändringar, håravfall, anorexi, impotens, nedsatt fertilitet, pms och sämre immunförsvar…
Sköldkörtelns hormoner har inverkan på hela kroppen. Bland annat reglerar de tillväxten och ämnesomsättningen i kroppens vävnader. De påverkar effekten av andra hormoner, värmeproduktion, cellernas energiproduktion, omsättning av näringsämnen, hjärtats slag, tarmens rörelser, hjärnans funktion och vår känslomässiga och mentala hälsa."
Läs mer:
http://www.madeleinemarcus.se
Stress kräver extra näring
Kroppen är fantastisk när det gäller att kompensera för olika brister och obalanser och du kanske inte märker något förrän kroppen börjat tömma sina näringsdepåer eller obalanserna har blivit långtgående.
Vid stress kräver kroppen mer av vissa näringsämnen. Bland annat går det åt mer zink, magnesium, C-, och B vitaminer. Om din kropp förbrukar mer än du tillför till av dessa näringsämnen, uppstår slutligen brister och bristsymptom. Exempel på sådana symptom är; sömnproblem, muskelspänningar, ångest, hjärtklappning, irritabiliet, blodsockerobalans, tinnitus, svettningar, trötthet, depression, slemhinneproblem, huvudvärk, hudförändringar, håravfall, anorexi, impotens, nedsatt fertilitet, pms och sämre immunförsvar…
Sköldkörtelns hormoner har inverkan på hela kroppen. Bland annat reglerar de tillväxten och ämnesomsättningen i kroppens vävnader. De påverkar effekten av andra hormoner, värmeproduktion, cellernas energiproduktion, omsättning av näringsämnen, hjärtats slag, tarmens rörelser, hjärnans funktion och vår känslomässiga och mentala hälsa."
Läs mer:
http://www.madeleinemarcus.se
Hormonell obalans ingenting nytt!!!
Ju mer jag läser om olika hormonella system och obalanser och sjukdomar i dessa så inser jag att det enda konstiga med "hypo.2"-teorin är att det just verkar anses som en (lite suspekt) teori. Det är väl ingenting märkvärdigare än diabetes!?! Enda skillnaden är väl att forskningen inte har hängt med i samma utveckling som (stressen i) samhället i övrigt. Ju fler som blir stressjuka desto fler blir påverkade i olika dominoeffekter på grund av detta, och desto fler blir sjuka i en förlängning. Att det börjar dyka upp sådan här information nu är kanske inte så konstigt; det är så pass många som är påverkade att det är svårt att undgå fakta: folk blir sjuka och testerna räcker inte för att diagnostisera var i kroppen bristen föreligger hos den enskilda individen! Ingenting är starkare än sin svagaste länk, och alla har vi våra svagheter och styrkor. Är det sköldkörteln som spökar eller kan man leda problemet tillbaka till binjurarna? Vilket "brast" först, och varför? Var det en brist på ett näringsämne som orsakade denna obalans - när påfrestningen på systemet blev för stor?
Men det är knappast något nytt under solen med denna typ av "sjukdomar" eller obalanser: hur länge har inte folk dragits med "käringsjuka", "hypokondri", Fibromyalgi, "oförklarliga" depressioner, trötthet, värk med mera. Det är bara så tragiskt att så många människor har mått så dåligt, och samtidigt blivit så illa bemötta och behandlade i vården. Behandlas till exempel diabetiker lika illa? (Och en stilla fråga; är det inte vanligare med diabetes bland män...?)
"En störning i cellens kraftverk ökar diabetesrisken
I tätt samarbete har flera forskargrupper kartlagt hela vägen från en vanlig genetisk riskvariant för diabetes till en molekylär förståelse för exakt vad som felar i insulincellens mitokondrie. Denna variant av genen gör att kapaciteten att utsöndra insulin minskar och risken för diabetes ökar. Fyndet publiceras i Cell Metabolism, en av de mest ansedda vetenskapliga tidskrifterna."
http://www.lu.se/o.o.i.s?id=1383&visa=pm&pm_id=1556
Men det är knappast något nytt under solen med denna typ av "sjukdomar" eller obalanser: hur länge har inte folk dragits med "käringsjuka", "hypokondri", Fibromyalgi, "oförklarliga" depressioner, trötthet, värk med mera. Det är bara så tragiskt att så många människor har mått så dåligt, och samtidigt blivit så illa bemötta och behandlade i vården. Behandlas till exempel diabetiker lika illa? (Och en stilla fråga; är det inte vanligare med diabetes bland män...?)
"En störning i cellens kraftverk ökar diabetesrisken
I tätt samarbete har flera forskargrupper kartlagt hela vägen från en vanlig genetisk riskvariant för diabetes till en molekylär förståelse för exakt vad som felar i insulincellens mitokondrie. Denna variant av genen gör att kapaciteten att utsöndra insulin minskar och risken för diabetes ökar. Fyndet publiceras i Cell Metabolism, en av de mest ansedda vetenskapliga tidskrifterna."
http://www.lu.se/o.o.i.s?id=1383&visa=pm&pm_id=1556
Socker
Socker påverkar signalsubstanserna
”Socker och andra snabba kolhydrater, liksom även alkohol, påverkar kroppens egna signalsubstanser, som gör att vi mår bra och känner oss tillfreds. … När kroppen försöker kompensera sig för sockertillförseln producerar den mer insulin. Detta tvingar fram en hög insulinnivå, som i sin tur leder till att insulinmottagarna på kroppens celler gör sig mindre känsliga för insulin, vilket resulterar i lägre fettförbränning. Även om maten innehåller mindre fett än normalt, blir det oftare kvar i bilringarna runt midjan.
Vid stora svängningar i hjärnans näringstillförsel – hjärnan kan inte lagra sitt bränsle, glukos – stiger också halten av stresshormonet cortisol. Detta skapar ännu mer obalans….” något som triggas ytterligare ju mer snabba kolhydrater man äter eller ju känsligare man är som individ.
Om sockrets negativa inverkan på vår hälsa i allmänhet och vårt hormonsystem i synnerhet handlar denna sida om. Kan också varmt rekommendera Bitten Jonssons bok Sockerbomben. En väldigt inspirerande och informativ bok för alla som lider av övervikt, sämre ork eller dålig hälsa.
http://www.bittensaddiction.com/?page=hjarnan
”Socker och andra snabba kolhydrater, liksom även alkohol, påverkar kroppens egna signalsubstanser, som gör att vi mår bra och känner oss tillfreds. … När kroppen försöker kompensera sig för sockertillförseln producerar den mer insulin. Detta tvingar fram en hög insulinnivå, som i sin tur leder till att insulinmottagarna på kroppens celler gör sig mindre känsliga för insulin, vilket resulterar i lägre fettförbränning. Även om maten innehåller mindre fett än normalt, blir det oftare kvar i bilringarna runt midjan.
Vid stora svängningar i hjärnans näringstillförsel – hjärnan kan inte lagra sitt bränsle, glukos – stiger också halten av stresshormonet cortisol. Detta skapar ännu mer obalans….” något som triggas ytterligare ju mer snabba kolhydrater man äter eller ju känsligare man är som individ.
Om sockrets negativa inverkan på vår hälsa i allmänhet och vårt hormonsystem i synnerhet handlar denna sida om. Kan också varmt rekommendera Bitten Jonssons bok Sockerbomben. En väldigt inspirerande och informativ bok för alla som lider av övervikt, sämre ork eller dålig hälsa.
http://www.bittensaddiction.com/?page=hjarnan
Fick hjälp mot hypoteros
"Märta, 30, fick hjälp mot hypotyreos - nu kan fler slippa den dolda sjukdomen. Svensk forskning kan leda till nya undersöknings- och behandlingsmetoder i framtiden."
Stefan Sjöberg, endokrinolog och docent vid Karolinska institutet, forskar om hypotyreos. Trots normala hormonvärden kan man lida av sänkt ämnesomsättning vilket kan ge symptom som ofta är ospecifika till en början - man har en känsla av att "något är fel". Hypoteros utvecklas under flera år och kan visa sig genom trötthet, nedsatt fysisk ork, långsam tankeverksamhet, frusenhet, förstoppning, lätt till måttlig viktuppgång, minskad sexlust, håravfall, infertilitet samt muskel- och ledvärk.
http://www.expressen.se/halsa/1.2324056/nu-ar-jag-glad-och-orkar-igen?viewstyle=print&standAlone=true&textStrl=1
Stefan Sjöberg, endokrinolog och docent vid Karolinska institutet, forskar om hypotyreos. Trots normala hormonvärden kan man lida av sänkt ämnesomsättning vilket kan ge symptom som ofta är ospecifika till en början - man har en känsla av att "något är fel". Hypoteros utvecklas under flera år och kan visa sig genom trötthet, nedsatt fysisk ork, långsam tankeverksamhet, frusenhet, förstoppning, lätt till måttlig viktuppgång, minskad sexlust, håravfall, infertilitet samt muskel- och ledvärk.
http://www.expressen.se/halsa/1.2324056/nu-ar-jag-glad-och-orkar-igen?viewstyle=print&standAlone=true&textStrl=1
lördag 26 februari 2011
Sköldkörteltest inte tillförlitligt!
Mycket intressant för alla som valsat runt i vården och inte blivit tagna på allvar för handikappande "symtom", utan klassats som deprimerade eller "kärringsjuka":
"En del läkare och forskare menar att denna obehandlade grupp tillhör dem som sedan utvecklar stressjukdomar som utmattningsdepression/utbrändhet, fibromyalgi och ME/kroniskt trötthetssyndrom, men också i högre grad än andra drabbas av hjärt- och kärlsjukdomar och diabetes typ 2, då en obehandlad sänkt ämnesomsättning/hypometabolism är en stor riskfaktor för dessa sjukdomar. Därmed inte sagt att hypometabolismen ensam orsakar ovanstående diagnoser. Vid fibromyalgi och ME t ex är det en rad olika komponenter som kommit ur balans (bl a signalsubstanser, hormonsystem och immunförsvar), men faktum är att en del av dessa patienter förbättras i sina symtom genom behandling för sänkt ämnesomsättning (som inte syns i blodprov)..."
Se vidare:
http://www.hypo2.info/kontakt/daerfoer-skapade-jag-hypo2info
Och även (från samma sajt):
Fhttp://www.hypo2.info/component/content/article/155-levaxin-passerar-inte-blodhjaernbarriaeren
"En del läkare och forskare menar att denna obehandlade grupp tillhör dem som sedan utvecklar stressjukdomar som utmattningsdepression/utbrändhet, fibromyalgi och ME/kroniskt trötthetssyndrom, men också i högre grad än andra drabbas av hjärt- och kärlsjukdomar och diabetes typ 2, då en obehandlad sänkt ämnesomsättning/hypometabolism är en stor riskfaktor för dessa sjukdomar. Därmed inte sagt att hypometabolismen ensam orsakar ovanstående diagnoser. Vid fibromyalgi och ME t ex är det en rad olika komponenter som kommit ur balans (bl a signalsubstanser, hormonsystem och immunförsvar), men faktum är att en del av dessa patienter förbättras i sina symtom genom behandling för sänkt ämnesomsättning (som inte syns i blodprov)..."
Se vidare:
http://www.hypo2.info/kontakt/daerfoer-skapade-jag-hypo2info
Och även (från samma sajt):
Fhttp://www.hypo2.info/component/content/article/155-levaxin-passerar-inte-blodhjaernbarriaeren
fredag 25 februari 2011
Kris och trauman
Stressreaktioner kan utlösas av långvarig mental och / eller fysisk påfrestning i kombination med otillräcklig vila. Det kan också utlösas av enbart lång tid utan sömn, fysiska skador, operationer, kriser och trauman.
Ibland kommer reaktionerna ganska omgående, men ibland kan också reaktioner komma långt senare - när man kanske redan har förträngt tidigare trauman. Det kan hända att man då inte kopplar en tidigare händelse till hur man mår idag. Någon mindre händelse kan vara en utlösande faktor, vilket förstås kan göra det svårt både för en själv och andra att förstå hur en sådan relativt liten händelse kan utlösa sådana reaktioner.
Lite självanalys kan då vara värdefullt. Hittade till exempel denna sida, och med intressant information och boktips.
http://krisochtraumacentrum.se/
Ibland kommer reaktionerna ganska omgående, men ibland kan också reaktioner komma långt senare - när man kanske redan har förträngt tidigare trauman. Det kan hända att man då inte kopplar en tidigare händelse till hur man mår idag. Någon mindre händelse kan vara en utlösande faktor, vilket förstås kan göra det svårt både för en själv och andra att förstå hur en sådan relativt liten händelse kan utlösa sådana reaktioner.
Lite självanalys kan då vara värdefullt. Hittade till exempel denna sida, och med intressant information och boktips.
http://krisochtraumacentrum.se/
torsdag 24 februari 2011
Läkare för Scandlab!
En anledning till "utbrändhet" liksom till en rad besläktade (?) "åkommor" ("kärringsjukor"??) som till exempel utmattningsdepressioner, fibromyalgi mm verkar vara utmattade binjurar. Men många människor vittnar om att det är svårt att få detta bekräftat hos läkare i den traditionella vården. Däremot blir en hel del hjälpta med "alternativa" eller komplementära metoder, bland annat efter test som utförs genom Scandlab.
I en tidigare artikel i DN (se tidigare inlägg) argumenterar några endokrinologer emot Scandlab och deras testmetoder. Men i denna artikel argumenterar andra läkare för Scandlab:
http://www.newsmill.se/artikel/2011/02/01/svenska-l-kare-motverkar-patienters-valm-jligheter
I en tidigare artikel i DN (se tidigare inlägg) argumenterar några endokrinologer emot Scandlab och deras testmetoder. Men i denna artikel argumenterar andra läkare för Scandlab:
http://www.newsmill.se/artikel/2011/02/01/svenska-l-kare-motverkar-patienters-valm-jligheter
Låg metabolism???
Saxat:
"Hypometabolism – sjukligt låg ämnesomsättning på vävnadsnivå
Har du brist på energi, är kroniskt trött och nedstämd med låg kroppstemperatur och kanske symtom som värk, torr hy, håravfall, magproblem och ständiga infektioner – men är frisk som en nötkärna enligt blodproven? Då kan du lida av energibristsjukdomen subklinisk hypotyreos eller hypometabolism – det senare ett tillstånd där andra orsaker än en under-fungerande sköldkörtel kan ligga bakom.
Större delen av den svenska vårdapparaten saknar i dag kunskap och provtagningsmetoder för att hitta drabbade inom dessa grupper. Läkarbesöket slutar ofta med att patienten skickas hem med ett recept på antidepressiv medicin och råd om att gå i terapi. I värre fall blir de feldiagnostiserade med diffusa diagnoser och sjukskrivna på obestämd tid."
Helt otroligt - det är ju min historia i ett nötskal!!!
http://www.hypo2.info
"Hypometabolism – sjukligt låg ämnesomsättning på vävnadsnivå
Har du brist på energi, är kroniskt trött och nedstämd med låg kroppstemperatur och kanske symtom som värk, torr hy, håravfall, magproblem och ständiga infektioner – men är frisk som en nötkärna enligt blodproven? Då kan du lida av energibristsjukdomen subklinisk hypotyreos eller hypometabolism – det senare ett tillstånd där andra orsaker än en under-fungerande sköldkörtel kan ligga bakom.
Större delen av den svenska vårdapparaten saknar i dag kunskap och provtagningsmetoder för att hitta drabbade inom dessa grupper. Läkarbesöket slutar ofta med att patienten skickas hem med ett recept på antidepressiv medicin och råd om att gå i terapi. I värre fall blir de feldiagnostiserade med diffusa diagnoser och sjukskrivna på obestämd tid."
Helt otroligt - det är ju min historia i ett nötskal!!!
http://www.hypo2.info
Sköldkörtelhormon / kolesterol i blodet
http://ki.se/ki/jsp/polopoly.jsp?a=55857&d=3297&l=sv&newsdep=3297
Trötta binjurar bakom sköldkörtelproblem?
http://www.expressen.se/halsa/1.2324056/nu-ar-jag-glad-och-orkar-igen
onsdag 23 februari 2011
Städa relationer
Frustrerande relationer kan dra enormt mycket energi. Men det är inte alltid så lätt att avgöra hur man ska göra för att ordna upp sådana relationer. Ska man ta upp och diskutera allt som irriterar eller ska man försöka att bara acceptera saker och ting? Var går gränsen för vad man kan prata om, och med vem? Och när ska man lägga ner, och kanske till och med avsluta en vänskap?
Personligen har jag hellre färre men bra vänner, och de jag då väljer att umgås oftare med är också sådana som jag kan vara rak och öppen med. Sedan har jag visserligen andra lite ytligare ”kompisar” också, men dem släpper jag inte in på samma sätt heller, så då spelar det inte så stor roll om de säger ”sårande” saker – jag låter mig inte såras. Jag bryr mig inte, utan gör något annat, med någon annan, när jag blir irriterad.
Tolerans och acceptans även här. Men emellanåt också lite mer distans.
Personligen har jag hellre färre men bra vänner, och de jag då väljer att umgås oftare med är också sådana som jag kan vara rak och öppen med. Sedan har jag visserligen andra lite ytligare ”kompisar” också, men dem släpper jag inte in på samma sätt heller, så då spelar det inte så stor roll om de säger ”sårande” saker – jag låter mig inte såras. Jag bryr mig inte, utan gör något annat, med någon annan, när jag blir irriterad.
Tolerans och acceptans även här. Men emellanåt också lite mer distans.
Disciplin
Att passivt ge vika för minsta motståndets lag, gör ingen glad.
Ofta blir man mindre stressad genom att faktiskt göra det man måste, för att sedan kunna njuta av en välbehövd och väl förtjänad vila efteråt.
Ofta är det själva undvikandet, eller tankarna på det man ska göra - som är det värsta. När man väl sätter igång så är det ju snart gjort.
Ett knep kan vara att effektivisera och "automatisera" tråkiga vardagssysslor - gärna med någon form av belöning efteråt. Till exempel: om jag städar hela huset så får jag lägga mig i badet med en ny tidning efteråt. Eller; om jag ringer tio samtal nu så får jag ta en kopp kaffe sen. Eller kanske; om jag jobbar hårt nu i mitt nya företag så tar jag tre veckors ledigt och åker till Thailand sedan.
Ofta blir man mindre stressad genom att faktiskt göra det man måste, för att sedan kunna njuta av en välbehövd och väl förtjänad vila efteråt.
Ofta är det själva undvikandet, eller tankarna på det man ska göra - som är det värsta. När man väl sätter igång så är det ju snart gjort.
Ett knep kan vara att effektivisera och "automatisera" tråkiga vardagssysslor - gärna med någon form av belöning efteråt. Till exempel: om jag städar hela huset så får jag lägga mig i badet med en ny tidning efteråt. Eller; om jag ringer tio samtal nu så får jag ta en kopp kaffe sen. Eller kanske; om jag jobbar hårt nu i mitt nya företag så tar jag tre veckors ledigt och åker till Thailand sedan.
Tolerans och acceptans
”Det är inte händelserna i en människas liv som avgör hur människan mår, utan hur hon väljer att förhålla sig till dessa”.
Andas dig lugn och skärpt
Bra teknik för syreboost till hjärnan, för att lugna nervsystemet, sakta ner den inre ”motorn” och ventilera kroppen från slaggprodukter.
Andas in en ”enhet”; ett andetag och räkna till t ex 3. Håll andan och räkna till samma enhet men ”x 4”, alltså 3x4 = 12. Blås sedan ut luften på hälften av detta, alltså 6. Upprepa 10 ggr, 3 ggr per dag.
Anpassa "enheterna", alltså antalet sekunder, till dagsformen och vad som känns bra för just dig.
Denna andning kan vara toppen för bra sömn när man går och lägger sig, men också på morgonen för att man ska bli pigg och skärpt. Då kan man stå upp när man gör övningen, och röra armarna som det känns bra.
Andas in en ”enhet”; ett andetag och räkna till t ex 3. Håll andan och räkna till samma enhet men ”x 4”, alltså 3x4 = 12. Blås sedan ut luften på hälften av detta, alltså 6. Upprepa 10 ggr, 3 ggr per dag.
Anpassa "enheterna", alltså antalet sekunder, till dagsformen och vad som känns bra för just dig.
Denna andning kan vara toppen för bra sömn när man går och lägger sig, men också på morgonen för att man ska bli pigg och skärpt. Då kan man stå upp när man gör övningen, och röra armarna som det känns bra.
fredag 18 februari 2011
Läkare med komplementär kunskap
Det optimala vore ju att hitta en läkare med både västerländsk utbildning med tillgång till moderna och potenta mediciner för när det behövs, men också med ett mer "alternativt" tänk där man utgår från kroppens egna förmåga till självläkning - om man bara ger den rätt förutsättningar!
Jag vet att Vidarkliniken är mer "kontinental" så att de precis som i Indien, Kina och vad jag förstår även i Tyskland och Holland utgår mer från den individuella människans förutsättningar och sedan stärker denna till självläkning där det har uppstått svagheter. Och att man till exempel stärker gravida och nyblivna mammor ordentligt för att undvika sjukdom och utmattning - något som vi här i Sverige verkar ha missat helt.
Läkare som jobbar / tänker / engagerar sig på detta sätt är tydligen ovanliga i Sverige, men en dr Bertil Dahlgren verkar vara undantaget:
http://www.helhetsdoktorn.nu/
Jag vet att Vidarkliniken är mer "kontinental" så att de precis som i Indien, Kina och vad jag förstår även i Tyskland och Holland utgår mer från den individuella människans förutsättningar och sedan stärker denna till självläkning där det har uppstått svagheter. Och att man till exempel stärker gravida och nyblivna mammor ordentligt för att undvika sjukdom och utmattning - något som vi här i Sverige verkar ha missat helt.
Läkare som jobbar / tänker / engagerar sig på detta sätt är tydligen ovanliga i Sverige, men en dr Bertil Dahlgren verkar vara undantaget:
http://www.helhetsdoktorn.nu/
Oseriösa lyckosökare
Denna länk handlar om Gert Hallengren på Alternativa hälsokliniken i Stockholm.
http://www.expressen.se/halsa/1.177341/sa-lurades-naturlakaren
Jag har själv varit där och det är möjligt att man med dessa mätinstrument kan avgöra om man har olika brister, blockeringar och "förgiftningar" i kroppen. Men jag upplever denna mottagning och denna "alternativläkare" som oseriös. Kanske bygger min misstro på mitt sunda förnuft / mina personliga tolkningar, men dessa är mina argument:
Både Gert själv och hans sköterska (som jag uppfattade som hans fru) såg ohälsosamma ut - över medel för åldern; röda / nariga i ansiktet, lite sura och stela och hon dessutom pluffsig och översminkad. Ingav inte direkt något större förtroende.
Jag fick ta en del prov, bland annat ett för blodsocker - utan att vara fastande.
Jag fick en hel del "mediciner"; magnesium och kalcium (så långt jättebra) men också en dunk med någon kemikalie som jag skulle hälla i badvattnet för att dra ut gifter ur kroppen med. Denna kemikalie finns normalt att köpa på järnaffären sa Gert, men jag fick försås köpa en mycket större dunk mycket billigare hos honom. Jag kommer tyvärr inte ihåg vad detta var, men det var en varningstriangel på dunken.
Efter beskedet om ett högt blodsocker (förstås!), överskott på en massa gifter, dåligt hjärta och underskott på en rad vitaminer och mineraler - så var jag närmast i chock och ifrågasatte inte allt han rekommenderade att jag köpte, så förutom kostnaden för själva undersökningen (på drygt 3.000:-) så betalade jag ytterligare ca 3.000:- för "medicinerna" som han sålde under marknadsvärde till mig då han "säljer så stora mängder / burkar".
Dagen efter var jag fortfarande helt knäckt över de negativa beskeden, kände mig som att jag var i riktig chock. Men dagen efter detta stod radion på och av en helt mirakulös händelse så var det ett reportage om just Hallengren / Alternativa hälsokliniken, där man starkt kritiserade hans metoder, resultat och behandlingsformer. Slutade genast med "medicinerna" och började kolla upp vad det egentligen hade köpt. Det visade sig efter lite research att han själv tillverkar dessa vitaminer och mineraler, och på burkarna står det att de rekommenderas av det svenska hälsokostrådet (är inte helt säker på exakt vad det kallades, har slängt burkarna) men ännu märkligare; det är han själv som ÄR detta hälsokostråd!
Ibland vet jag att det skrivs negativa och kritiska artiklar om saker som reportern / journalisten inte har tillräcklig kunskap om, och så får någon stackare framstå i dålig dager. Men denna man, och hans mottagning - kan jag varmt rekommendera att man håller sig ifrån!
http://www.expressen.se/halsa/1.177341/sa-lurades-naturlakaren
Jag har själv varit där och det är möjligt att man med dessa mätinstrument kan avgöra om man har olika brister, blockeringar och "förgiftningar" i kroppen. Men jag upplever denna mottagning och denna "alternativläkare" som oseriös. Kanske bygger min misstro på mitt sunda förnuft / mina personliga tolkningar, men dessa är mina argument:
Både Gert själv och hans sköterska (som jag uppfattade som hans fru) såg ohälsosamma ut - över medel för åldern; röda / nariga i ansiktet, lite sura och stela och hon dessutom pluffsig och översminkad. Ingav inte direkt något större förtroende.
Jag fick ta en del prov, bland annat ett för blodsocker - utan att vara fastande.
Jag fick en hel del "mediciner"; magnesium och kalcium (så långt jättebra) men också en dunk med någon kemikalie som jag skulle hälla i badvattnet för att dra ut gifter ur kroppen med. Denna kemikalie finns normalt att köpa på järnaffären sa Gert, men jag fick försås köpa en mycket större dunk mycket billigare hos honom. Jag kommer tyvärr inte ihåg vad detta var, men det var en varningstriangel på dunken.
Efter beskedet om ett högt blodsocker (förstås!), överskott på en massa gifter, dåligt hjärta och underskott på en rad vitaminer och mineraler - så var jag närmast i chock och ifrågasatte inte allt han rekommenderade att jag köpte, så förutom kostnaden för själva undersökningen (på drygt 3.000:-) så betalade jag ytterligare ca 3.000:- för "medicinerna" som han sålde under marknadsvärde till mig då han "säljer så stora mängder / burkar".
Dagen efter var jag fortfarande helt knäckt över de negativa beskeden, kände mig som att jag var i riktig chock. Men dagen efter detta stod radion på och av en helt mirakulös händelse så var det ett reportage om just Hallengren / Alternativa hälsokliniken, där man starkt kritiserade hans metoder, resultat och behandlingsformer. Slutade genast med "medicinerna" och började kolla upp vad det egentligen hade köpt. Det visade sig efter lite research att han själv tillverkar dessa vitaminer och mineraler, och på burkarna står det att de rekommenderas av det svenska hälsokostrådet (är inte helt säker på exakt vad det kallades, har slängt burkarna) men ännu märkligare; det är han själv som ÄR detta hälsokostråd!
Ibland vet jag att det skrivs negativa och kritiska artiklar om saker som reportern / journalisten inte har tillräcklig kunskap om, och så får någon stackare framstå i dålig dager. Men denna man, och hans mottagning - kan jag varmt rekommendera att man håller sig ifrån!
Näringsanalys
Jag är som sagt förundrad över att den svenska sjukvården inte intresserar sig mer för näringsanalyser när det gäller människor i "ohälsa".
Som jag förstår så finns det ändå folk som säger sig kunna analysera hur kroppen mår och reagerar på olika ämnen. Dels Scandlab (med blod- och urinprov), men också olika "alternativa" mottagningar där man på olika sätt läser av hur kroppen mår i förhållande till olika ämnen. Jag vet inte vad jag ska tro om detta, men har själv varit på en sådan mottagning som jag ska berätta mer om senare. Lägger in en rubrik så länge.
Hursomhelst; här är en som jag ändå tycker verkar intressant.
http://www.ortanna.se/
Som jag förstår så finns det ändå folk som säger sig kunna analysera hur kroppen mår och reagerar på olika ämnen. Dels Scandlab (med blod- och urinprov), men också olika "alternativa" mottagningar där man på olika sätt läser av hur kroppen mår i förhållande till olika ämnen. Jag vet inte vad jag ska tro om detta, men har själv varit på en sådan mottagning som jag ska berätta mer om senare. Lägger in en rubrik så länge.
Hursomhelst; här är en som jag ändå tycker verkar intressant.
http://www.ortanna.se/
Behandling i Stockholm
Jag har fått några tips på ställen dit man kan gå för att få fysisk behandling av stressade kroppar. Har inte hunnit prova själv ännu, men jag skriver ner dem här som påminnelse.
Odenplans Integrerade Hälsoklinik
http://www.oih.se/index.htm
AAA Kliniken
http://www.aaa-kliniken.se/index.php?Respons_fr%E5n_patienter
Odenplans Integrerade Hälsoklinik
http://www.oih.se/index.htm
AAA Kliniken
http://www.aaa-kliniken.se/index.php?Respons_fr%E5n_patienter
Stärka inre organ
Det finns olika sätt att få kroppen i balans och att stärka den. Genom näring, vila (även genom att undvika sådant som påfrestar och stressar såsom skadliga ämnen mm). Men också genom att man fysiskt stimulerar igång funktioner och inre organ med till exempel akupunktur, akupressur, zonterapi, massage. Även motion och träning hjälper ju igång kroppens funktioner. Till och med musik har visat sig kunna stimulera kroppens celler på ett positivt sätt.
Som bonus stimuleras ju också de positiva hormonerna igång av både kroppskontakt och musik, vilket förstås höjer både den fysiska och mentala hälsan.
Jag ska försöka skriva mer om musik senare - där finns mycket att hämta!
Som bonus stimuleras ju också de positiva hormonerna igång av både kroppskontakt och musik, vilket förstås höjer både den fysiska och mentala hälsan.
Jag ska försöka skriva mer om musik senare - där finns mycket att hämta!
onsdag 16 februari 2011
Dn-artikel om Scandlab
Också en intressant artikel. Det verkar ju trovärdigt, med tanke på vem som står som avsändare. Eller?
http://www.dn.se/debatt/hjalpsokande-luras-betala-for-otillforlitligt-hormontest
Intressantare är kanske debattinläggen efteråt!?
http://www.dn.se/debatt/hjalpsokande-luras-betala-for-otillforlitligt-hormontest
Intressantare är kanske debattinläggen efteråt!?
Bra blogg om naturlig hälsa!
Hittade en blogg som verkar toppen:
http://blogg.passagen.se/sannaehdin/
Jag har inte hunnit läsa så mycket men jag bara måste citera valda delar ur ett av inläggen!:
"Magnesium är ett vanligt mineral som nästan alla har brist på. Det finns framför allt i skelett och muskler. Bristen beror dels på att vi äter magnesiumfattig kost, dels på att magnesium är en liten molekyl som man lätt förlorar med urinen när man är stressad....
När vi upplever stress ökar frisättningen av stresshormoner (adrenalin, noradrenalin och kortisol) för att vi ska bli alerta och kunna klara av faran. Men vid magnesiumbrist ökar stressen paradoxalt nog skadorna på hjärt-kärlsystemet, vilket i sin tur är stressande för kroppen. ...
Magnesiumbrist gör att irritationströskeln blir lägre och att man lättare oroar sig för saker och ting. Det är också mycket vanligt att magnesiumbristen leder till att kalcium ”vandrar” ut ur skelettet för att inte rubba dess inre balans. Överskottet av kalcium lagras i muskler, leder och bindväv."... osv.
Gå in och läs - det verkar finnas hur mycket nyttig information som helst!
http://blogg.passagen.se/sannaehdin/
Jag har inte hunnit läsa så mycket men jag bara måste citera valda delar ur ett av inläggen!:
"Magnesium är ett vanligt mineral som nästan alla har brist på. Det finns framför allt i skelett och muskler. Bristen beror dels på att vi äter magnesiumfattig kost, dels på att magnesium är en liten molekyl som man lätt förlorar med urinen när man är stressad....
När vi upplever stress ökar frisättningen av stresshormoner (adrenalin, noradrenalin och kortisol) för att vi ska bli alerta och kunna klara av faran. Men vid magnesiumbrist ökar stressen paradoxalt nog skadorna på hjärt-kärlsystemet, vilket i sin tur är stressande för kroppen. ...
Magnesiumbrist gör att irritationströskeln blir lägre och att man lättare oroar sig för saker och ting. Det är också mycket vanligt att magnesiumbristen leder till att kalcium ”vandrar” ut ur skelettet för att inte rubba dess inre balans. Överskottet av kalcium lagras i muskler, leder och bindväv."... osv.
Gå in och läs - det verkar finnas hur mycket nyttig information som helst!
tisdag 15 februari 2011
Näring för utmattade
Tidigare har jag läst artiklar om olika tillskott och så har jag ibland gått till hälsokosten med något tips jag läst och köpt en burk zink, Q10 eller vad som nu varit "i ropet". Men idag frågade jag specifikt vad man ska ta för tillskott om man har bränt sina reserver till total utmattning. Mannen i affären (Gunnar) förklarade direkt att binjurarna är involverade och gav mig en lista på vad man behöver för att stärka dem, liksom kroppen i övrigt. Jag fick förtroende för det han sa och detta var hans rekommendationer:
Supervitalis Multivitamin och mineraltillskott
Chlorella – ett kompletterande ”-
Extra magnesium under minst tre månader tills man mår bättre, och alltid D-vitamin under de solfattiga månaderna.
Macca-rot (som också fungerar som ett afrodisiakum)och Rosenrot för mer energi.
Lakrits är också bra för binjurarna tydligen.
Nu jäklar - detta är är året då jag ska bli helt återställd!!!
Supervitalis Multivitamin och mineraltillskott
Chlorella – ett kompletterande ”-
Extra magnesium under minst tre månader tills man mår bättre, och alltid D-vitamin under de solfattiga månaderna.
Macca-rot (som också fungerar som ett afrodisiakum)och Rosenrot för mer energi.
Lakrits är också bra för binjurarna tydligen.
Nu jäklar - detta är är året då jag ska bli helt återställd!!!
Är problemet trötta binjurar? (Scandlab)
Jag har undrat över hur man trots alla prover som tagits på mig, inte kunde se att jag hade någon brist på magnesium och krom t ex, fast jag blev så mycket bättre när jag började äta tillskott. Scandlab är ett företag som tar lite annorlunda prover. Enda nackdelen är väl att man får bekosta dem själv (ca 5000:- brukar det gå på vad jag förstår), och att det är mycket få läkare som sedan vet vad de ska göra med resultaten.
En väninna till mig har nu i desperation betalat för att få dessa prover tagna, och har också lyckats träffa en läkare som hon känner förtroende för och som har skrivit ut medicin för att åtgärda problemet som upptäcktes:
När man stressar mycket och länge utan vila så produceras mycket stresshormoner i kroppen. Det är tydligen binjurarna som står bakom denna produktion, och när de har jobbat hårt och länge så kan det till slut bli så utmattade att man inte har någon större produktion av dessa stress- men också ”igångsättningshormoner” vilket förstås kan göra en väldigt trött.
Enligt läkaren som min väninna har träffat så behöver man då låta binjurarna vila så att de sedan ska orka igen, och då får hon äta en svag dos kortison.
Detta låter ju vettigt, men det finns också teorier om att om man underlättar arbetet för binjurarna så stimuleras inte hormonproduktionen, med risk för att de lägger av helt. I stället ska man då stärka dem med näring, och vila genom att man helt enkelt undviker fysiska och mentala stressfaktorer.
Vem har rätt? Eller; kan man komplettera dessa ”behandlingar” så att man under en kortare tid äter mycket små doser kortison, samtidigt som man stärker binjurarna och vilar från stress?
En väninna till mig har nu i desperation betalat för att få dessa prover tagna, och har också lyckats träffa en läkare som hon känner förtroende för och som har skrivit ut medicin för att åtgärda problemet som upptäcktes:
När man stressar mycket och länge utan vila så produceras mycket stresshormoner i kroppen. Det är tydligen binjurarna som står bakom denna produktion, och när de har jobbat hårt och länge så kan det till slut bli så utmattade att man inte har någon större produktion av dessa stress- men också ”igångsättningshormoner” vilket förstås kan göra en väldigt trött.
Enligt läkaren som min väninna har träffat så behöver man då låta binjurarna vila så att de sedan ska orka igen, och då får hon äta en svag dos kortison.
Detta låter ju vettigt, men det finns också teorier om att om man underlättar arbetet för binjurarna så stimuleras inte hormonproduktionen, med risk för att de lägger av helt. I stället ska man då stärka dem med näring, och vila genom att man helt enkelt undviker fysiska och mentala stressfaktorer.
Vem har rätt? Eller; kan man komplettera dessa ”behandlingar” så att man under en kortare tid äter mycket små doser kortison, samtidigt som man stärker binjurarna och vilar från stress?
måndag 14 februari 2011
Alla hjärtans dag!
Okej, fyra minuter kvar på alla hjärtans dag. Tänker lite extra på alla med hjärtsjukdomar - till exempel alla små barn som föds med hjärtfel och som i bästa fall kan opereras och få bra liv ändå.
Magnesium och krom
Långt senare fick jag tipset att äta extra magnesium, eftersom det gynnar musklernas funktion, och jag hade problem med kroppens i särklass viktigaste muskel; hjärtat. Jag hade under flera år haft en puls på en bit över 100 slag / minut, och den var både oregelbunden och så hård att jag inte kunde sova för att jag liksom låg och hoppade i sängen. Att sova på vänster sida gick inte alls.
Samma dag som jag åt min första, lite starkare magnesium-tablett så sov jag som ett barn, för hjärtat var helt lugnt!
I samma veva läste jag om krom, och hur det hjälper till att hålla blodsockret stabilt. Under den tiden kändes det nästan jämt som att jag inte hade något blodsocker. Även om jag precis hade ätit frukost så kunde jag inte gå med mina barn till dagis 400 meter bort utan en påse med russin och mandlar i handen, för det kändes som att jag skulle svimma av för lågt blodsocker. Det krävdes några tabletter så var det problemet ur värden!
Nu tar jag ganska regelbundet extra magnesium och krom när symptomen dyker upp, äter några dagar och sedan kan jag sluta igen. Och tyvärr verkar det som att mitt livselexir (kaffet!) är en bov i dramat. Ju mer kaffe jag dricker desto oftare uppträder och värre blir symptomen.
Jag vet att kaffe påverkar insulinet, och jag vet att koffein påverkar hjärtrytmen. Men nu har jag i alla fall botemedel för när det blir för mycket.
Vilka andra micronutrienter (vitaminer, mineraler, spårämnen) kan man lida brist på under och efter en utbrändhet???
Samma dag som jag åt min första, lite starkare magnesium-tablett så sov jag som ett barn, för hjärtat var helt lugnt!
I samma veva läste jag om krom, och hur det hjälper till att hålla blodsockret stabilt. Under den tiden kändes det nästan jämt som att jag inte hade något blodsocker. Även om jag precis hade ätit frukost så kunde jag inte gå med mina barn till dagis 400 meter bort utan en påse med russin och mandlar i handen, för det kändes som att jag skulle svimma av för lågt blodsocker. Det krävdes några tabletter så var det problemet ur värden!
Nu tar jag ganska regelbundet extra magnesium och krom när symptomen dyker upp, äter några dagar och sedan kan jag sluta igen. Och tyvärr verkar det som att mitt livselexir (kaffet!) är en bov i dramat. Ju mer kaffe jag dricker desto oftare uppträder och värre blir symptomen.
Jag vet att kaffe påverkar insulinet, och jag vet att koffein påverkar hjärtrytmen. Men nu har jag i alla fall botemedel för när det blir för mycket.
Vilka andra micronutrienter (vitaminer, mineraler, spårämnen) kan man lida brist på under och efter en utbrändhet???
Utan näring inget liv!
Jag är helt förundrad över hur lite man pratar om näring när det gäller stressrelaterad ohälsa!
Jag har alltid varit lite av ett hälso-freak; tränat en del, ätit ganska hälsosamt och vetat rätt mycket om vad kroppen behöver för att må bra. Ibland har jag ätit extra vitaminer och mineraler om jag har varit trött och sliten. Framför allt har jag läst mycket och även jobbat i ”hälso-branschen” under en period. Men när jag började må dåligt så var jag så upptagen av annat att jag liksom glömde bort alltihop. Det var som att jag inte fattade att man inte kan leva så utan att allvarligt riskera sin hälsa. Jag tyckte att jag hade ”pass” med giltiga skäl, från att behöva engagera mig för min egen hälsa.
Mina symptom var väldigt kraftiga, och när jag inte hade järnbrist – som jag först trodde – och övriga prover visade att jag var frisk, så kunde jag inte tänka mig att jag trots detta kunde lida brist på vitaminer och mineraler. De viktigaste proverna var ju tagna!
Men ack vad jag bedrog mig!!!
Ett tips: köp en bok om vitaminer och mineraler och läs vad varje litet näringsämne är bra för i kroppen. Fundera över dina eventuella symptom och lär dig hur och när du äter tillskott för att upptaget ska bli optimalt. För när man stressar och inte äter i lugn och ro så är det inte säkert att kroppen klarar att ta upp näring vare sig i maten eller som tillskott. Och köp tillskotten i en bra hälsokostbutik där du kan få goda råd. Vissa vitaminer är vatten- och andra fettlösliga till exempel, och äter du inte något fett tillsammans med de fettlösliga så blir upptaget dåligt. Vissa näringsämnen kräver andra för att fungera, andra måste man undvika att ta tillsammans med vissa för att inte de ska ta ut varandra. Det är lite pyssel men när man väl får lite koll så är det inga konstigheter. Många kan man inte överdosera (de vattenlösliga - de kissar man ut eventuellt överskott av) andra kan bli toxiska (giftiga) i för höga doser.
De syntetiska (finns på apotek) passar jag mig för. Jag vill äta naturliga näringsämnen för att jag tror att de är anpassade till människokroppen, och att näringsupptaget fungerar bäst, skonsammast och hälsosammast.
Jag har alltid varit lite av ett hälso-freak; tränat en del, ätit ganska hälsosamt och vetat rätt mycket om vad kroppen behöver för att må bra. Ibland har jag ätit extra vitaminer och mineraler om jag har varit trött och sliten. Framför allt har jag läst mycket och även jobbat i ”hälso-branschen” under en period. Men när jag började må dåligt så var jag så upptagen av annat att jag liksom glömde bort alltihop. Det var som att jag inte fattade att man inte kan leva så utan att allvarligt riskera sin hälsa. Jag tyckte att jag hade ”pass” med giltiga skäl, från att behöva engagera mig för min egen hälsa.
Mina symptom var väldigt kraftiga, och när jag inte hade järnbrist – som jag först trodde – och övriga prover visade att jag var frisk, så kunde jag inte tänka mig att jag trots detta kunde lida brist på vitaminer och mineraler. De viktigaste proverna var ju tagna!
Men ack vad jag bedrog mig!!!
Ett tips: köp en bok om vitaminer och mineraler och läs vad varje litet näringsämne är bra för i kroppen. Fundera över dina eventuella symptom och lär dig hur och när du äter tillskott för att upptaget ska bli optimalt. För när man stressar och inte äter i lugn och ro så är det inte säkert att kroppen klarar att ta upp näring vare sig i maten eller som tillskott. Och köp tillskotten i en bra hälsokostbutik där du kan få goda råd. Vissa vitaminer är vatten- och andra fettlösliga till exempel, och äter du inte något fett tillsammans med de fettlösliga så blir upptaget dåligt. Vissa näringsämnen kräver andra för att fungera, andra måste man undvika att ta tillsammans med vissa för att inte de ska ta ut varandra. Det är lite pyssel men när man väl får lite koll så är det inga konstigheter. Många kan man inte överdosera (de vattenlösliga - de kissar man ut eventuellt överskott av) andra kan bli toxiska (giftiga) i för höga doser.
De syntetiska (finns på apotek) passar jag mig för. Jag vill äta naturliga näringsämnen för att jag tror att de är anpassade till människokroppen, och att näringsupptaget fungerar bäst, skonsammast och hälsosammast.
Sömn – rensa hjärnan
Ofta är det ju så mycket som snurrar och surrar i hjärnan och kanske oroar, och som hindrar att man kommer till ro. Då brukar jag sätta mig och bara skriva av mig allt jag tänker på och känner. Ibland kan jag också göra olika listor på saker som jag vill släppa, saker jag måste komma ihåg, saker jag skulle vilja säga till människor i min omgivning, och saker som jag skriver ner och bränner för att de måste bara bort ur mitt liv.
Ibland behöver jag verkligen säga saker till folk också, men ofta kan man fråga sig;
Är det här verkligen nödvändigt att jag säger?
Är det nödvändigt att jag säger det nu?
Till just den här personen?
På det här sättet?
Vad är syftet?
Går man då ut och gör något annat en stund så kommer man ofta på att det är bättre om någon annan tar upp saken, att man gör det själv men senare, på ett annat sätt eller att man helt enkelt bara behövde få ur det ur sitt ”system”.
Med bra planering, delegering och prioritering kan man sedan ordna upp fungerande att-göra-listor för det som måste genomföras. Och krävs det mer tid och energi än vad som egentligen är rimligt så får man planera om, stryka saker men se till att man får ordentligt med återhämtning och återuppbyggande aktiviteter. För man kan inte bara ta ut ”pengar” från kontot utan att sätta in något, och man kan inte bara tära på sina egna resurser utan att ge något tillbaka. Då blir man till slut hälsomässigt bankrutt.
Ibland behöver jag verkligen säga saker till folk också, men ofta kan man fråga sig;
Är det här verkligen nödvändigt att jag säger?
Är det nödvändigt att jag säger det nu?
Till just den här personen?
På det här sättet?
Vad är syftet?
Går man då ut och gör något annat en stund så kommer man ofta på att det är bättre om någon annan tar upp saken, att man gör det själv men senare, på ett annat sätt eller att man helt enkelt bara behövde få ur det ur sitt ”system”.
Med bra planering, delegering och prioritering kan man sedan ordna upp fungerande att-göra-listor för det som måste genomföras. Och krävs det mer tid och energi än vad som egentligen är rimligt så får man planera om, stryka saker men se till att man får ordentligt med återhämtning och återuppbyggande aktiviteter. För man kan inte bara ta ut ”pengar” från kontot utan att sätta in något, och man kan inte bara tära på sina egna resurser utan att ge något tillbaka. Då blir man till slut hälsomässigt bankrutt.
Sömn - läs en bok
Jag har en liten tunn lampa som jag kan läsa med på natten utan att väcka min man eller bli pigg själv. Så snart jag vaknar och inte kan somna om så tänder jag och läser en stund, och det slår nästan aldrig fel; jag somnar efter bara ett par kapitel. Ibland är jag lite irriterad och då läser jag någon halvtrist faktabok (gärna på engelska) och då somnar jag ofta snabbt. Ibland behöver jag liksom lite ”tröst” och då läser jag någon härlig må-bra-bok. Senast läste jag Per Anders Fågelströms stockholmsromaner från förr i tiden – de gav ett härligt perspektiv på tillvaron nuförtiden. ”Herregud –vad spelar allt det här för roll om 200 år till…”
Sömn och må-bra-hormoner
Serotonin, oxytocin och andra må-bra-hormon kan man öka i kroppen utan piller:
Ta ett bad, lyssna på lugn och mysig musik, se en må-bra-film eller läs en dito bok. Umgås med någon du tycker om, be någon om massage…
Ett mörkt, svalt och harmoniskt rum utan stök och plotter är att föredra. Ett tungt täcke kan väcka kroppsminnen av livmodern och öka trygghet och lugn. Sockor på fötterna kan av någon märklig anledning också vara lugnande och sövande.
Enligt undersökningar sover ”sömnlösa” mer än de tror – om de bara ligger kvar i sängen och blundar i stället för att få panik. Men blir du så stressad att du verkligen inte kan slappna av så gå hellre upp en stund, ät en banan och drick ett glas varm mjölk – det höjer serotoninet. Lägg dig sedan på en spikmatta en stund så blir du snabbt både varm och slö i kroppen.
Johannesört är ett hälsokost-preparat som fungerar bra utan att man blir beroende. Man blir lugn och kommer lättare till ro både dag- och nattetid. Tänk bara på att man inte får äta johannesört samtidigt som man äter mediciner, då effekten av dessa kan förändras då.
Ta ett bad, lyssna på lugn och mysig musik, se en må-bra-film eller läs en dito bok. Umgås med någon du tycker om, be någon om massage…
Ett mörkt, svalt och harmoniskt rum utan stök och plotter är att föredra. Ett tungt täcke kan väcka kroppsminnen av livmodern och öka trygghet och lugn. Sockor på fötterna kan av någon märklig anledning också vara lugnande och sövande.
Enligt undersökningar sover ”sömnlösa” mer än de tror – om de bara ligger kvar i sängen och blundar i stället för att få panik. Men blir du så stressad att du verkligen inte kan slappna av så gå hellre upp en stund, ät en banan och drick ett glas varm mjölk – det höjer serotoninet. Lägg dig sedan på en spikmatta en stund så blir du snabbt både varm och slö i kroppen.
Johannesört är ett hälsokost-preparat som fungerar bra utan att man blir beroende. Man blir lugn och kommer lättare till ro både dag- och nattetid. Tänk bara på att man inte får äta johannesört samtidigt som man äter mediciner, då effekten av dessa kan förändras då.
Sömn och träning
För att undvika att bränna ut sig under både mentalt och fysiskt krävande perioder så är ett bra sätt att både kunna sova ordentligt och hålla stressen borta att träna sig ordentligt svettig i en halv- till en timme om dagen. Det bränner de negativa stresshormonerna och ökar de positiva och gör kroppen lugn och tankarna positiva. För att inte slita på kroppen och för att man inte ska tröttna så är det bäst att variera träningen och ha ett rullande schema med olika aktiviteter under veckan. Och för att inte vara uppe i varv efter träningen - när man ska sova, så bör man helst inte träna mindre än sex timmar innan man går och lägger sig.
När man är utbränd så kan man förstås inte träna, åtminstone inte till en början. Men så småningom kan man börja med kortare promenader som man sakta men säkert förlänger och ökar i hastighet. Gå helst i dagsljus, gärna i skogen, i naturen bland stockar och stenar så att kroppens olika muskler får variation. Lyssna på musik om det känns tråkigt, eller ta med en kompis eller någons hund.
Spända muskler mjuknar och andningen förbättras, hormonerna balanseras och syreupptaget ökar. Hjärnan fungerar bättre, tankarna blir klarare, man får bättre perspektiv på tillvaron och lite distans till sådant som känns jobbigt.
Hela kroppen börjar ticka på i mer synkad takt och även hjärtat får något att jobba med (i stället för att fladdra i något slags stress-vimsighet). Magen kommer igång, gifter och slaggprodukter rensas ur kroppen och näringsupptaget förbättras.
När man är utbränd så kan man förstås inte träna, åtminstone inte till en början. Men så småningom kan man börja med kortare promenader som man sakta men säkert förlänger och ökar i hastighet. Gå helst i dagsljus, gärna i skogen, i naturen bland stockar och stenar så att kroppens olika muskler får variation. Lyssna på musik om det känns tråkigt, eller ta med en kompis eller någons hund.
Spända muskler mjuknar och andningen förbättras, hormonerna balanseras och syreupptaget ökar. Hjärnan fungerar bättre, tankarna blir klarare, man får bättre perspektiv på tillvaron och lite distans till sådant som känns jobbigt.
Hela kroppen börjar ticka på i mer synkad takt och även hjärtat får något att jobba med (i stället för att fladdra i något slags stress-vimsighet). Magen kommer igång, gifter och slaggprodukter rensas ur kroppen och näringsupptaget förbättras.
Sömn och kaffe
Kaffe är uppiggande och centralstimulerande. Om man har problem med sömnen på så sätt att man har svårt att sova, vaknar under natten eller för tidigt, eller att man känner att sömnen inte har varit tillfredställande på andra sätt:
Drick inte kaffe, eller åtminstone; drick så lite som möjligt och inte efter klockan 12 på dagen.
Det kan ta upp till flera dagar innan effekten av kaffet går ur kroppen! Särskilt om man har druckit mycket kaffe under en längre period, om man stressar och kroppen inte har resurser att bryta ner gifterna ordentligt eller beroende på vad man äter under dygnet. En del tål kaffe bättre än andra och det är också skillnad på kaffe och kaffe.
Själv tål jag espresso bättre än brygg- och pulverkaffe, antagligen för att det innehåller mindre garvsyra och därför har mindre negativ påverkan på magslemhinnan, och i mindre grad påverkar näringsupptag och nervsystem – då många nervändar tydligen sitter i magen.
Drick inte kaffe, eller åtminstone; drick så lite som möjligt och inte efter klockan 12 på dagen.
Det kan ta upp till flera dagar innan effekten av kaffet går ur kroppen! Särskilt om man har druckit mycket kaffe under en längre period, om man stressar och kroppen inte har resurser att bryta ner gifterna ordentligt eller beroende på vad man äter under dygnet. En del tål kaffe bättre än andra och det är också skillnad på kaffe och kaffe.
Själv tål jag espresso bättre än brygg- och pulverkaffe, antagligen för att det innehåller mindre garvsyra och därför har mindre negativ påverkan på magslemhinnan, och i mindre grad påverkar näringsupptag och nervsystem – då många nervändar tydligen sitter i magen.
Sömn
När min kropp kollapsade så var det på grund av flera faktorer. Den största var att jag inte sov mer än ett par till fyra timmar per dygn i flera år. Dessa timmar var dessutom inte kvalitetssömn då jag sov väldigt lätt och väcktes ofta. Om man bara sover och vilar ordentligt så klarar man mycket mer, och framför allt är det lättare att behålla omdömet och att kunna ta avgörande beslut över andra faktorer i tillvaron.
Det finns många råd om bra sömn, men följande är de bästa för mig personligen.
Det finns många råd om bra sömn, men följande är de bästa för mig personligen.
Sinnesrobönen
Oavsett om man är religiös eller ej, så är den tänkvärd tycker jag:
"Gud, ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra,
mod att förändra det jag kan,
och förstånd att inse skillnaden.
Låt dock aldrig min sinnesro bli så total
att den släcker min indignation
över det som är fel, vrångt och orätt.
Att tårarna slutar rinna nerför mina kinder
och vreden slocknar i mitt bröst.
Låt mig aldrig misströsta
om möjligheten att nå en förändring
bara för att det som är fel är lag och normalt,
att det som är vrångt och orätt har historia.
Och låt mig aldrig tvivla på förståndet
bara för att jag är i minoritet.
Varje ny tanke startar alltid
hos en ensam."
"Gud, ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra,
mod att förändra det jag kan,
och förstånd att inse skillnaden.
Låt dock aldrig min sinnesro bli så total
att den släcker min indignation
över det som är fel, vrångt och orätt.
Att tårarna slutar rinna nerför mina kinder
och vreden slocknar i mitt bröst.
Låt mig aldrig misströsta
om möjligheten att nå en förändring
bara för att det som är fel är lag och normalt,
att det som är vrångt och orätt har historia.
Och låt mig aldrig tvivla på förståndet
bara för att jag är i minoritet.
Varje ny tanke startar alltid
hos en ensam."
torsdag 10 februari 2011
Infektioner ger sämre stressmotstånd
Infektioner i kroppen ökar inflammatoriska substanser i hjärnan, och enligt forskare skulle detta kunna påverka den mentala hälsan negativt.
http://www.aftonbladet.se/kropphalsa/article8407154.ab
Min teori; när vi stressar minskar motståndet mot infektioner. Återkommande infektioner gör att vi blir lite "dummare" / trögare för att hjärnan fungerar sämre. När vår mentala kapacitet försämras så upplevs påfrestningarna ännu högre, stressen ökar och den negativa spiralen är igång.
Bryt cirkeln genom att undvika infektioner och klara påfrestningarna bättre:
* Drick mycket vatten
* Håll blodsockret jämnt med mindre men mer frekventa mål av långsamma kolhydrater; frukt, nötter, ägg.
* Naturens egna "antibiotikum": vitlök, svälj ett par vita pepparkorn, skala och skiva en rå potatis och lägg i ett glas vatten i kylen över natten. På morgonen; drick vattnet, t ex i en smoothie, med lite juice eller liknande.
* Skölj / gurgla med saltvattenlösning 2 ggr / dag för att döda och skölja bort eventuella virus och bakterier vid slemhinnorna. (Ca 1/2 tsk salt löses upp i ett glas vatten, glöm inte att spotta ut!)
* Ät D-vitamin (och kalcium)för att stärka slemhinnorna och deras försvar mot virus och bakterier.
http://www.aftonbladet.se/kropphalsa/article8407154.ab
Min teori; när vi stressar minskar motståndet mot infektioner. Återkommande infektioner gör att vi blir lite "dummare" / trögare för att hjärnan fungerar sämre. När vår mentala kapacitet försämras så upplevs påfrestningarna ännu högre, stressen ökar och den negativa spiralen är igång.
Bryt cirkeln genom att undvika infektioner och klara påfrestningarna bättre:
* Drick mycket vatten
* Håll blodsockret jämnt med mindre men mer frekventa mål av långsamma kolhydrater; frukt, nötter, ägg.
* Naturens egna "antibiotikum": vitlök, svälj ett par vita pepparkorn, skala och skiva en rå potatis och lägg i ett glas vatten i kylen över natten. På morgonen; drick vattnet, t ex i en smoothie, med lite juice eller liknande.
* Skölj / gurgla med saltvattenlösning 2 ggr / dag för att döda och skölja bort eventuella virus och bakterier vid slemhinnorna. (Ca 1/2 tsk salt löses upp i ett glas vatten, glöm inte att spotta ut!)
* Ät D-vitamin (och kalcium)för att stärka slemhinnorna och deras försvar mot virus och bakterier.
tisdag 1 februari 2011
Utmattningssyndrom - enligt Vårdguiden
Tänk om den här förklaringen hade funnits att läsa när det "small" för mig... Och jag som nästan trodde att jag hade blivit galen!
http://www.vardguiden.se/Sjukdomar-och-rad/Omraden/Sjukdomar-och-besvar/Utbrandhet/
http://www.vardguiden.se/Sjukdomar-och-rad/Omraden/Sjukdomar-och-besvar/Utbrandhet/
måndag 31 januari 2011
Viktigt med återhämtning
Att stressa ibland är för det mesta ofarligt, under förutsättning att vi också vilar ordentligt. Jag har till exempel hört att så länge man sover tillräckligt så kan man inte bränna ut sig.
Under sömnen “städas” biprodukter från ämnesomsättningen bort och skadade och slitna celler återuppbyggs. Hjärnan sorterar dagens händelser; “raderar" sådant som är onödigt att spara på och “formaterar om” resten till begripliga sammanhang.
Sover man inte så blir hjärnan till slut överbelastad och man får svårt att tänka och fungera mentalt. När energin börjar sina så blir det svårare för kroppen att ta upp både ny energi och näring ur maten man äter, och när den inte får bränsle och material för att hålla maskineriet igång så klappar den ihop till slut. Organen fungerar inte optimalt och nerv- och hormonella system hamnar i obalans. Man kan säga att vi är utmattade ner till cellnivå.
“Man tål mycket mer än man tror”, har jag hört sägas och det kan säkert vara sant. Men jag vet av egen erfarenhet att det lika väl kan vara tvärt om; man kan övertyga sig själv om att “det går - om jag bara kämpar på tills jag är där”. Men om man inte lyssnar på kroppens signaler om att “nu räcker det!”, så kommer den till slut att tala om vem det är som faktiskt bestämmer. Och lyssnar vi inte på allt tydligare signaler så blir det till slut kortslutning.
Det går inte att jämföra sig med andra människor. Vi har alla olika förutsättningar, olika utgångslägen i våra liv. Det kan handla om stresströskel, gener och att andra faktorer redan har fyllt på nivån av påfrestning - och som gör att vi har kortare väg tills att bägaren rinner över. Själv hade jag till exempel ett antal år av graviditeter och amningar bakom mig. Hade behövt en period av vila och återhämtning - när livet i stället drog igång med full styrka. I stället för att ligga på en strand i solen och äta solmogna frukter (som jag antagligen hade behövt) så kändes det som att simma i en iskall fors i en mörk tunnel - med mina små barn på ryggen. Den känslan hade jag sedan under flera år - samtidigt som tillvaron rasade sönder bit för bit.
Mycket kan handla om att vi har olika sociala nätverk. Många säger att “jag hade aldrig klarat det utan mina underbara vänner”, “min familj” eller “min fantastiska moster”. Men har man inget stöd eller praktisk hjälp så är risken stor att man glömmer bort sig själv när man blir alltför engagerad i något mycket viktigt.
När signalerna kommer så måste man stanna upp och fråga sig om det är värt att fortsätta i samma spår eller om det finns något man kan förändra. (Se "sinnesrobönen" i ett senare inlägg).
Genom att lyssna på sin kropp, de naturliga instinkterna och det sunda förnuftet så kan man leva i balans och harmoni, och man slipper riskera att leva över sina tillgångar och bli hälsomässigt bankrutt. För det är som med pengar; det är svårare att generera mer (hälsa) när man inte har något startkapital.
Under sömnen “städas” biprodukter från ämnesomsättningen bort och skadade och slitna celler återuppbyggs. Hjärnan sorterar dagens händelser; “raderar" sådant som är onödigt att spara på och “formaterar om” resten till begripliga sammanhang.
Sover man inte så blir hjärnan till slut överbelastad och man får svårt att tänka och fungera mentalt. När energin börjar sina så blir det svårare för kroppen att ta upp både ny energi och näring ur maten man äter, och när den inte får bränsle och material för att hålla maskineriet igång så klappar den ihop till slut. Organen fungerar inte optimalt och nerv- och hormonella system hamnar i obalans. Man kan säga att vi är utmattade ner till cellnivå.
“Man tål mycket mer än man tror”, har jag hört sägas och det kan säkert vara sant. Men jag vet av egen erfarenhet att det lika väl kan vara tvärt om; man kan övertyga sig själv om att “det går - om jag bara kämpar på tills jag är där”. Men om man inte lyssnar på kroppens signaler om att “nu räcker det!”, så kommer den till slut att tala om vem det är som faktiskt bestämmer. Och lyssnar vi inte på allt tydligare signaler så blir det till slut kortslutning.
Det går inte att jämföra sig med andra människor. Vi har alla olika förutsättningar, olika utgångslägen i våra liv. Det kan handla om stresströskel, gener och att andra faktorer redan har fyllt på nivån av påfrestning - och som gör att vi har kortare väg tills att bägaren rinner över. Själv hade jag till exempel ett antal år av graviditeter och amningar bakom mig. Hade behövt en period av vila och återhämtning - när livet i stället drog igång med full styrka. I stället för att ligga på en strand i solen och äta solmogna frukter (som jag antagligen hade behövt) så kändes det som att simma i en iskall fors i en mörk tunnel - med mina små barn på ryggen. Den känslan hade jag sedan under flera år - samtidigt som tillvaron rasade sönder bit för bit.
Mycket kan handla om att vi har olika sociala nätverk. Många säger att “jag hade aldrig klarat det utan mina underbara vänner”, “min familj” eller “min fantastiska moster”. Men har man inget stöd eller praktisk hjälp så är risken stor att man glömmer bort sig själv när man blir alltför engagerad i något mycket viktigt.
När signalerna kommer så måste man stanna upp och fråga sig om det är värt att fortsätta i samma spår eller om det finns något man kan förändra. (Se "sinnesrobönen" i ett senare inlägg).
Genom att lyssna på sin kropp, de naturliga instinkterna och det sunda förnuftet så kan man leva i balans och harmoni, och man slipper riskera att leva över sina tillgångar och bli hälsomässigt bankrutt. För det är som med pengar; det är svårare att generera mer (hälsa) när man inte har något startkapital.
söndag 30 januari 2011
Trygghetssystemet kan bli en fälla
Många förlorar förmågan att arbeta under någon tid av sitt liv. Ofta beror det på något så diffust som stress. För att inte gå i personlig konkurs och äventyra sin familjs framtid och överlevnad blir man beroende av sin sjukförsäkring. Men för att få tillgång till den måste man - även om man undanröjt möjligheten att man fått en mer, vad ska jag säga - accepterad sjukdom, så måste man träffa läkare för att få ett sjukintyg, som man sedan hoppas ska bli accepterat av Försäkringskassans handläggare. Men här finns det enligt mig en bugg i systemet.
Vi är inte själva kapabla att avgöra om vi kan utföra ett arbete eller ej. Inte heller läkare kan med sina – vad är det; 7-8 extra år på skolbänken? - bedöma om deras patienter kan riskera värre skador eller t o m livet om de utsätter sina utmattade kroppar och sönderbrända hjärnor för den extra påfrestning som ett arbete skulle medföra. Det är handläggarna på Försäkringskassan (och i vissa fall kassans förtroendeläkare) som har det yttersta vetot och tydligen är de som korrekt kan bedöma människors arbetsförmåga, trots att de oftast inte ens har träffat patienten i fråga.
Hur tänker man då – undrar jag?
Om jag känner mig så sjuk och trött att jag verkligen inte anser mig kapabel att arbeta – vilken kvalitet blir det då på det jobb jag försöker utföra?
Om jag inte kan bedöma min egen kapacitet utan undervärderar den så kraftigt – är inte det ett allvarligt sjukdomssymptom i sig? Tillräckligt allvarligt för att inte andra människor ska behöva utsättas för mina omdömeslösa misstag?
Vad händer när ett stort antal inbillningssjuka (?) men fumliga och stressade människor kommer ut i samhället och sprider otrygghet och misstro till ”systemet” till sin omgivning? Hur många blir inte själva stressade och höjer tempot för att inte anses som ”en av dem” – de lågpresterande? Hur många hamnar p g a otryggheten i detta system själva i riskzonen?
Vad kostar det på sikt att slänga ut mig i arbete innan jag är redo, och därmed riskera att jag aldrig kommer i kapp, blir frisk – och därför kastar en dyrbar utbildning i sjön för att jag inte kan återgå till mitt egentliga yrke?
Vad kostar det alla dem som inte orkar någonting annat i livet än att släpa sig igenom de där timmarna på ett arbete, och slutligen tar livet av sig för att det varken finns människovärde eller livskvalitet kvar?
Vad kostar det för den enskilde individen, för anhöriga och vad kostar det samhällsekonomiskt?
Vad betyder det att inte läkare är betrodda i samhället? Vad betyder det att en i ämnet outbildad handläggare på försäkringskassan har större kunskap om sjukdomar och arbetskapacitet och kan bedöma en människa han eller hon aldrig har träffat? Är det ett rimligt ansvar att lägga på denna person att behöva ta ett så pass avgörande beslut för en annan, skör och utsatt människas liv?
Hur tänker jag som företagare eller personalchef angående alla dessa inbillningssjuka och lågpresterande människor som cirkulerar? Hur ska jag veta vem som klarar vad, när jag inte kan lita på att de själva tror att de kan klara jobbet, trots att de tvingas att ljuga för att inte gå i personlig konkurs? Hur blir arbetsklimatet om alla går och oroar sig för att få ”en av dem” till sitt företag? Kanske väljer man bara dem med allra störst marginaler, och hur tar man reda på vilka dessa är? Kanske börjar man be om läkarjournaler, dna-analyser, utförlig data om sociala nätverk, familjeförhållanden, -historik mm?
Vems är ansvaret för eventuella skador och personliga tragedier där människor som är i desperat behov av vila eller rehabilitering i stället tvingas ut och ställer till det för sig själva och andra i samhället? Vem kan vi lita på och vem har en funktion i samhället som p g a bristande omdöme och oförmåga helt enkelt inte existerar? Man tror att det finns en person på en post men denna person fungerar inte så arbetet uteblir.
Vart ska man vända sig när svaga länkar i samhällskedjan brister och man till exempel inte får den hjälp som utlovas men som inte fungerar, t ex i vården och skolan? Det är som att hoppa i sjön med en flytväst utan flytförmåga - hade jag vetat det hade jag stannat kvar i båten, eller helst på land. Hur många människor bränner ut sig enbart för att folk runt omkring inte fungerar och man måste ta dubbla ansvar, dubbelkolla, jobba extra? Fler halkar ur och färre får ta det ökade ansvaret.
Är inte Försäkringskassan en typ av försäkring som är till för att en sjukdomsdrabbad människa ska kunna klara livet under tiden denne behöver läka ut sina sår och skador? I större skala; för att hindra olycksdrabbade människor från att bli ekonomiskt utslagna, hamna på gatan, bli psykiskt sjuka, kriminella, dra omkring och göra samhället otryggt? Är vi inte alla med och betalar för denna trygghet genom våra skattepengar?
Tänk om vi kunde planera lite mer långsiktigt och börja lyssna på människorna själva. Om vi kunde utbilda folk till att lyhört, ödmjukt och respektfullt ge dem den tid som krävs, rehabilitera kroppar och själar, vaska fram den inre drivkraften och kreativiteten och våga lita på att människor vill jobba och göra rätt för sig – om de bara får sina grundläggande behov tillgodosedda och känner sig trygga.
Min utbrändhet ser jag inte som en personlig svaghet. Snarare brände jag ut mig för att jag kämpade för länge trots att det fanns ett antal människor i min vardag som inte mådde bra själva och därmed bidrog till min utsatthet. Det är knappast svaga eller lata människor som blir utbrända, snarare ser jag det som ett symptom på ett sjukt samhälle. Då borde det vara rimligt att samhället får ta det ekonomiska ansvaret för att hjälpa människor tillbaka, ge dem förutsättningarna för att bli friska och må bra igen. Då har vi garanterat tillbaka det i engagemang och ”know how” från människor med egna erfarenheter - sådant som man inte kan utbildas till. Människor som förstår vikten av att lyssna på den enskilda individens berättelse. Vad behöver just den här personen för att komma tillbaka? Vi kan inte behandla alla på samma sätt och bedöma läget efter egna referensramar - alla har vi olika förutsättningar och hinder. Egna erfarenheter gör oss säkerligen mer lyhörda och ödmjuka för andras situation.
Att tvingas igenom Systemet av okunniga för att få tillgång till sjukförsäkringen kan i praktiken innebära att jag gång på gång måste stånga huvudet mot väggen och försöka förklara min situation för folk som egentligen bara vill få bort mig från sitt "bord". Jag vet att jag inte är ensam om att känna det som att allt går ut på att handläggaren ska "sätta dit" en, och hitta kryphål och anledningar till avslag. Det är extremt frustrerande och kräver antagligen mer tid och energi än jag har i det läget, och det kan i sig bidra till att jag mår ännu sämre - detta att bli misstänkliggjord och ifrågasatt. Man blir rädd att uttrycka sig så att det uppstår utrymme för feltolkningar, och vem uttrycker sig perfekt och oklanderligt i den situationen? Man behöver vara tillräckligt frisk för att koncentrera sig på kommunikationen i sig, och som de säger; "man måste vara tillräckligt frisk för att orka vara sjuk".
Är det individen som ska anpassa sig efter systemet eller tvärt om? Om vi ska tvingas fokusera på och belysa allt det negativa för att gång på gång argumentera för den tid vi behöver så är det just det negativa som cementeras och växer, och människor börjar snart identifiera sig med sina sjukdomar i stället för att fokusera på vägen därifrån.
Vi är inte själva kapabla att avgöra om vi kan utföra ett arbete eller ej. Inte heller läkare kan med sina – vad är det; 7-8 extra år på skolbänken? - bedöma om deras patienter kan riskera värre skador eller t o m livet om de utsätter sina utmattade kroppar och sönderbrända hjärnor för den extra påfrestning som ett arbete skulle medföra. Det är handläggarna på Försäkringskassan (och i vissa fall kassans förtroendeläkare) som har det yttersta vetot och tydligen är de som korrekt kan bedöma människors arbetsförmåga, trots att de oftast inte ens har träffat patienten i fråga.
Hur tänker man då – undrar jag?
Om jag känner mig så sjuk och trött att jag verkligen inte anser mig kapabel att arbeta – vilken kvalitet blir det då på det jobb jag försöker utföra?
Om jag inte kan bedöma min egen kapacitet utan undervärderar den så kraftigt – är inte det ett allvarligt sjukdomssymptom i sig? Tillräckligt allvarligt för att inte andra människor ska behöva utsättas för mina omdömeslösa misstag?
Vad händer när ett stort antal inbillningssjuka (?) men fumliga och stressade människor kommer ut i samhället och sprider otrygghet och misstro till ”systemet” till sin omgivning? Hur många blir inte själva stressade och höjer tempot för att inte anses som ”en av dem” – de lågpresterande? Hur många hamnar p g a otryggheten i detta system själva i riskzonen?
Vad kostar det på sikt att slänga ut mig i arbete innan jag är redo, och därmed riskera att jag aldrig kommer i kapp, blir frisk – och därför kastar en dyrbar utbildning i sjön för att jag inte kan återgå till mitt egentliga yrke?
Vad kostar det alla dem som inte orkar någonting annat i livet än att släpa sig igenom de där timmarna på ett arbete, och slutligen tar livet av sig för att det varken finns människovärde eller livskvalitet kvar?
Vad kostar det för den enskilde individen, för anhöriga och vad kostar det samhällsekonomiskt?
Vad betyder det att inte läkare är betrodda i samhället? Vad betyder det att en i ämnet outbildad handläggare på försäkringskassan har större kunskap om sjukdomar och arbetskapacitet och kan bedöma en människa han eller hon aldrig har träffat? Är det ett rimligt ansvar att lägga på denna person att behöva ta ett så pass avgörande beslut för en annan, skör och utsatt människas liv?
Hur tänker jag som företagare eller personalchef angående alla dessa inbillningssjuka och lågpresterande människor som cirkulerar? Hur ska jag veta vem som klarar vad, när jag inte kan lita på att de själva tror att de kan klara jobbet, trots att de tvingas att ljuga för att inte gå i personlig konkurs? Hur blir arbetsklimatet om alla går och oroar sig för att få ”en av dem” till sitt företag? Kanske väljer man bara dem med allra störst marginaler, och hur tar man reda på vilka dessa är? Kanske börjar man be om läkarjournaler, dna-analyser, utförlig data om sociala nätverk, familjeförhållanden, -historik mm?
Vems är ansvaret för eventuella skador och personliga tragedier där människor som är i desperat behov av vila eller rehabilitering i stället tvingas ut och ställer till det för sig själva och andra i samhället? Vem kan vi lita på och vem har en funktion i samhället som p g a bristande omdöme och oförmåga helt enkelt inte existerar? Man tror att det finns en person på en post men denna person fungerar inte så arbetet uteblir.
Vart ska man vända sig när svaga länkar i samhällskedjan brister och man till exempel inte får den hjälp som utlovas men som inte fungerar, t ex i vården och skolan? Det är som att hoppa i sjön med en flytväst utan flytförmåga - hade jag vetat det hade jag stannat kvar i båten, eller helst på land. Hur många människor bränner ut sig enbart för att folk runt omkring inte fungerar och man måste ta dubbla ansvar, dubbelkolla, jobba extra? Fler halkar ur och färre får ta det ökade ansvaret.
Är inte Försäkringskassan en typ av försäkring som är till för att en sjukdomsdrabbad människa ska kunna klara livet under tiden denne behöver läka ut sina sår och skador? I större skala; för att hindra olycksdrabbade människor från att bli ekonomiskt utslagna, hamna på gatan, bli psykiskt sjuka, kriminella, dra omkring och göra samhället otryggt? Är vi inte alla med och betalar för denna trygghet genom våra skattepengar?
Tänk om vi kunde planera lite mer långsiktigt och börja lyssna på människorna själva. Om vi kunde utbilda folk till att lyhört, ödmjukt och respektfullt ge dem den tid som krävs, rehabilitera kroppar och själar, vaska fram den inre drivkraften och kreativiteten och våga lita på att människor vill jobba och göra rätt för sig – om de bara får sina grundläggande behov tillgodosedda och känner sig trygga.
Min utbrändhet ser jag inte som en personlig svaghet. Snarare brände jag ut mig för att jag kämpade för länge trots att det fanns ett antal människor i min vardag som inte mådde bra själva och därmed bidrog till min utsatthet. Det är knappast svaga eller lata människor som blir utbrända, snarare ser jag det som ett symptom på ett sjukt samhälle. Då borde det vara rimligt att samhället får ta det ekonomiska ansvaret för att hjälpa människor tillbaka, ge dem förutsättningarna för att bli friska och må bra igen. Då har vi garanterat tillbaka det i engagemang och ”know how” från människor med egna erfarenheter - sådant som man inte kan utbildas till. Människor som förstår vikten av att lyssna på den enskilda individens berättelse. Vad behöver just den här personen för att komma tillbaka? Vi kan inte behandla alla på samma sätt och bedöma läget efter egna referensramar - alla har vi olika förutsättningar och hinder. Egna erfarenheter gör oss säkerligen mer lyhörda och ödmjuka för andras situation.
Att tvingas igenom Systemet av okunniga för att få tillgång till sjukförsäkringen kan i praktiken innebära att jag gång på gång måste stånga huvudet mot väggen och försöka förklara min situation för folk som egentligen bara vill få bort mig från sitt "bord". Jag vet att jag inte är ensam om att känna det som att allt går ut på att handläggaren ska "sätta dit" en, och hitta kryphål och anledningar till avslag. Det är extremt frustrerande och kräver antagligen mer tid och energi än jag har i det läget, och det kan i sig bidra till att jag mår ännu sämre - detta att bli misstänkliggjord och ifrågasatt. Man blir rädd att uttrycka sig så att det uppstår utrymme för feltolkningar, och vem uttrycker sig perfekt och oklanderligt i den situationen? Man behöver vara tillräckligt frisk för att koncentrera sig på kommunikationen i sig, och som de säger; "man måste vara tillräckligt frisk för att orka vara sjuk".
Är det individen som ska anpassa sig efter systemet eller tvärt om? Om vi ska tvingas fokusera på och belysa allt det negativa för att gång på gång argumentera för den tid vi behöver så är det just det negativa som cementeras och växer, och människor börjar snart identifiera sig med sina sjukdomar i stället för att fokusera på vägen därifrån.
söndag 23 januari 2011
Svår balansgång
Jag har hört att det tar ungefär lika lång tid att "läka" efter en utbrändhet, som det tog att braka ihop. På väg upp kan det vara svårt att balansera tillvaron - att inte ta i för mycket när energin börjar komma tillbaka. Men man blir ju så glad och har ju så mycket man måste och vill göra! Det kan vara lite som att hamna i kvicksand; ju mer man gasar desto mer bromsar kroppen för att man inte ska göra bort sig igen.
Stress-systemet har varit aktiverat så länge att det inte riktigt har samma spärrar, och man kan ha lägre stresströsklar och mindre marginaler. Man kan behöva tvinga sig att ta det lugnt för att inte halka tillbaka.
Stress-systemet har varit aktiverat så länge att det inte riktigt har samma spärrar, och man kan ha lägre stresströsklar och mindre marginaler. Man kan behöva tvinga sig att ta det lugnt för att inte halka tillbaka.
Räddningen?
När jag till slut för något år sedan läste stressforskare Aleksander Perskis bok Ur Balans kände jag att jag var på rätt spår och att många pusselbitar kom på plats. Det var framför allt en stor lättnad att få en del av mina egna teorier bekräftade, och veta att jag faktiskt inte var galen (eller ens deprimerad). Min kropp hade fungerat helt normalt, men under extrema förhållanden, och var det något som hade hållit och varit starkt så var det väl mitt psyke!
Detta gjorde mig mycket lugnare och framför allt tryggare, vilket i sig har haft en mycket positiv effekt på mitt tillfrisknande. Nu har forskningen tydligen gått framåt snabbt de senaste åren också, och det finns numera både mer förståelse och information tillgänglig.
Nu vet jag vad det är för fel på min kropp och vad jag skulle ha gjort för att inte sabotera den. Frågan är bara hur jag läker skadorna...
Detta gjorde mig mycket lugnare och framför allt tryggare, vilket i sig har haft en mycket positiv effekt på mitt tillfrisknande. Nu har forskningen tydligen gått framåt snabbt de senaste åren också, och det finns numera både mer förståelse och information tillgänglig.
Nu vet jag vad det är för fel på min kropp och vad jag skulle ha gjort för att inte sabotera den. Frågan är bara hur jag läker skadorna...
Medicinera bort känslor och symptom?
Efter många läkarbesök hade jag börjat tappa modet. Ingen kunde hitta något fel och jag blev bara sämre. Samtidigt kändes det inte som att jag nådde fram, som att de förstod vad jag menade. Jag berättade om mina allt mer tilltagande fysiska symptom, men läkarna började antyda att besvären var relaterade till mitt psyke. Jag tyckte inte alls att det stämde, och blev mer och mer frustrerad över situationen. Funderade på om jag var dålig på att förklara, försökte konkretisera, hitta nya ord, nya förklaringar, men kände att alltihop blev så vansinnigt märkvärdigt, konstigt. Vad var relevant för utredningen - vad skulle jag berätta och var skulle jag sluta?
Kände mig som i en mardröm eller en sådan där film där man inte riktigt vet om huvudpersonen är galen, eller om alla människor verkligen har blivit utbytta mot utomjordingar.
Läkarbesöken i sig tog alldeles för mycket tid och energi, och varje gång jag skulle dit satt jag i väntrummet med en enorm puls och kunde knappt andas, än mindre tänka. Visste inte vad som var värst; om de skulle hitta någon allvarlig sjukdom, eller om de inte skulle komma på något den här gången heller. Allt var kaos, och mitt förtroende för tillvaron i botten; min kropp hade svikit när jag som mest behövde den, läkarna tycktes inte förstå vad jag sa, vänner försvann, vårt sociala nätverk var svagt och min man var tvungen att jobba både dagar och nätter för att ekonomin skulle gå ihop. Hela vår tillvaro var skör och familjens framtid osäker, och alltihop på grund av att min kropp inte fungerade. Det var ju den jag behövde få ordning på - inte mitt psyke!
Till slut var jag så frustrerad att jag inte ens kunde svara på frågan hur jag mådde utan att alltihop brast och jag bara grät. Självklart var det bevis för att jag var deprimerad och jag fick slutligen diagnosen utmattningsdepression. Erbjöds ett intyg för sjukskrivning mot att jag började äta medicin mot depression. Jag som knappt äter huvudvärkstabletter...
Vid det här laget hade jag inte så stora marginaler, och allt som folk utifrån begärde av mig kändes extremt kravfyllt, stressande och tidskrävande. Jag ville egentligen bara sköta mig själv och fokusera på att komma på fötter och få ordning på allting. Men jag trodde ändå att vägen till tillfrisknande måste gå via läkarna så jag ville vara samarbetsvillig och medgörlig, och bad allra ödmjukast om att få byta medicinen mot en "second opinion" från en psykolog.
Och jag vet inte om jag har haft otur, om jag är en besvärlig människa på något sätt eller om det handlar om dålig personkemi, men medan jag berättade min historia så verkade psykologen sur, tittade på klockan och började sedan vattna sina blommor. Och innan jag ens hade kommit till själva poängen så avbröt hon mig med någon snöplig kommentar och deklarerade att min tid var slut. Jag kände mig lite osäker och frågade halvt på skämt om hon trodde att jag var knäpp på riktigt. Varpå hon irriterat svarade att det kan ju inte hon veta än heller!
Nu började tanken gro att jag faktiskt hade en skruv lös och att alltihop bara var fantasier. Jag kanske bara inbillade mig att jag var så yr att jag knappt kunde hålla mig upprätt, att fötter och händer domnade, att mitt huvud kändes som att det skulle spricka, att luften jag andades inte mättade med syre och mitt blodsockervärde var noll. Men varför skulle jag vilja hitta på något sådant - då måste man väl vara allvarligt knäpp? Men jag mådde knappast bättre efter samtalet med psykologen så dit vägrade jag gå tillbaka.
Vid ett (mycket) senare tillfälle gjorde jag ett nytt försök hos en annan psykolog. Denna kvinna började genast kritisera min man och hans brist på engagemang. Men hon hade väl ingen aning om vad han gick igenom och hur han tacklade vår situation på sitt håll? Och skulle jag börja ifrågasätta vårt äktenskap mitt i alltihop? Hur skulle jag orka det?
Skam den som ger sig, så ytterligare lång tid senare så träffade jag faktiskt en psykolog till. Hon verkade i alla fall empatisk. Och när även hon förde på tal att jag nog var deprimerad och behövde medicin, så hade jag äntligen ett ess i rockärmen; på nätet hade jag hittat en lista med kriterier för depression. Och jag kunde glatt deklarera att jag endast på en punkt stämde in på beskrivningen; att jag var ledsen. Men tacka f-n för det - vem skulle i min situation vara glad? Det om något hade väl varit ett gott tecken på allvarlig sinnesförvirring!
Att vara ledsen i det här fallet är ju secundärt. Jag var inte ledsen i början - det blev jag ju när jag först upptäckte att min kropp inte var den Mazerati jag hade trott, utan en gammal skruttig Lada. Sedan när jag tappade förtroendet, tryggheten, allt som jag hade trott var "jag" i det liv jag hittills hade kämpat så hårt för att få ihop, men som nu höll på att falla i bitar.
Om jag bara fick tillbaka min förmåga att lösa problemen som uppstod så var det ju inga problem, men när jag knappt orkade hålla skeppet flytande - än mindre rädda allvarliga situationer som uppstod - då blir jag självklart inte glad! Om jag skulle ta tabletter för att bli "glad" mitt i allting så vore väl det som att tejpa för oljelampan i bilen utan att fylla på olja?
Jag försökte dra ett exempel: att om jag skulle ta med min familj och hyra en hydda på stranden i ett billigt och varmt land, så skulle jag kunna släppa alltihop; all stress, all oro, och vi skulle inte behöva jobba så hårt för att behålla hem och en fungerande vardag. Då skulle jag känna att familjen var säker, för att vi skulle kunna hjälpas åt att reda upp vår grund-situation i lugn och ro - och vila ut ordentligt! Och då skulle jag inte vara ledsen.
Jag är bara ledsen för att det krävs mer än jag förmår prestera i mitt liv just nu, och att jag aldrig hinner ikapp, aldrig hinner vila, och jag inte vet varför min kropp samtidigt håller på att kollapsa.
Jag sa att jag inte tycker att jag ska behöva äta serotoninhöjande medicin så länge det finns andra och mer naturliga åtgärder som man skulle kunna ta till - under andra förutsättningar. Jag tror inte att det är fel på mina serotoninhöjande funktioner i sig, om jag i en hydda på stranden inte skulle vara ledsen. Jag vet inte om det var ett dåligt exempel, men då tittade hon på mig över sina hornbågade glasögon och sa i långsam och myndig ton; "Men det är ju inte realistiskt..."
- Vaddå, frågade jag.
- Att bo i en hydda på stranden!"
Jag vet att många svenskar blir stressade av samhällsklimatet i allmänhet och arbetsklimatet i synnerhet. En del bränner ut sig och sticker t ex till Koh Lanta i Thailand. Tar med sig familjen och låter barnen gå i svenska skolan där. Drar i handbromsen, växlar ner, lever ett mer stilla liv - tillsammans. Tar hand om sig och sina kära och känner tryggheten av och med varandra, i det lilla. Vad är det för orealistiskt med det? En del åker dit i förebyggande syfte innan de brakar. Det är väl bara sunt? Ska man verkligen behöva äta mediciner för att klara av att leva i det svenska samhället, att inordna sig i det "normala"? Alla människor stöter väl på svårigheter och kriser i livet. Ska vi förutsättas bara fortsätta precis som vanligt men med hjälp av en mängd mediciner? Sömntabletter för att kunna sova, uppiggande för att hålla oss vakna, serotoninhöjande för att inte vara ledsna. Vad är det för liv? En sådan artificiell tillvaro vill inte jag leva i. Betyder det att jag är deprimerad?
Vad är det för fel med att vara människa nuförtiden, med normala känslor? Att vara ledsen är väl i sig ingenting sjukt, så länge man kan bli glad igen. Jag är glad. Också. Varför var det överhuvud taget ingen som frågade det? Hur ska jag veta hur de tänker och resonerar när de aldrig säger någonting? Hur ska jag veta vad jag ska svara på när de inte frågar?
Nu känner jag att jag har gjort mitt på psykologmottagningar. Jag har ingen lust att fläka ut mitt innersta för folk som jag inte känner förtroende för, som inte ens lyssnar ordentligt, och som inte kan låta folk ha sina drömmar!
Jag kan utan att överdriva säga att mina tidigare år utomlands - det perspektiv på livet och mänskligheten som dessa resor har givit mig - är det som hållit mig uppe när allt har känts tungt. Och för mig är det fullkomligt naturligt att en människa som inte mår bra i en miljö absolut kan göra det i en annan. Jag vet att det finns många saker man kan göra, och äta, för att helt naturligt höja serotonin-nivån i kroppen, men jag vet också att det finns människor som trots detta ändå behöver mediciner för att överhuvud taget kunna känna någon glädje, eller orka leva. Och jag vet numera att det finns olika test man kan göra för att kunna skilja den ena från den andra, och diagnosera en äkta depression.
Mitt första tips på denna blogg blir att behålla modet, hoppet och drömmarna. Låt ingen ta dem ifrån dig! Det man verkligen brinner för och det man tror på - är faktiskt det som håller lågan brinnande och livet levande. Man behöver inte iscensätta sina drömmar alla gånger, och kanske inte mitt i en kris. Men med drömmen väl bevarad i rockärmen så är risken mycket mindre att man ger vika för hopplösheten och låter depressionen få grepp om en. Drömmarna ger styrka och motivation att kämpa vidare när livet är tungt, och de kan vara skillnaden mellan liv och död!
Kände mig som i en mardröm eller en sådan där film där man inte riktigt vet om huvudpersonen är galen, eller om alla människor verkligen har blivit utbytta mot utomjordingar.
Läkarbesöken i sig tog alldeles för mycket tid och energi, och varje gång jag skulle dit satt jag i väntrummet med en enorm puls och kunde knappt andas, än mindre tänka. Visste inte vad som var värst; om de skulle hitta någon allvarlig sjukdom, eller om de inte skulle komma på något den här gången heller. Allt var kaos, och mitt förtroende för tillvaron i botten; min kropp hade svikit när jag som mest behövde den, läkarna tycktes inte förstå vad jag sa, vänner försvann, vårt sociala nätverk var svagt och min man var tvungen att jobba både dagar och nätter för att ekonomin skulle gå ihop. Hela vår tillvaro var skör och familjens framtid osäker, och alltihop på grund av att min kropp inte fungerade. Det var ju den jag behövde få ordning på - inte mitt psyke!
Till slut var jag så frustrerad att jag inte ens kunde svara på frågan hur jag mådde utan att alltihop brast och jag bara grät. Självklart var det bevis för att jag var deprimerad och jag fick slutligen diagnosen utmattningsdepression. Erbjöds ett intyg för sjukskrivning mot att jag började äta medicin mot depression. Jag som knappt äter huvudvärkstabletter...
Vid det här laget hade jag inte så stora marginaler, och allt som folk utifrån begärde av mig kändes extremt kravfyllt, stressande och tidskrävande. Jag ville egentligen bara sköta mig själv och fokusera på att komma på fötter och få ordning på allting. Men jag trodde ändå att vägen till tillfrisknande måste gå via läkarna så jag ville vara samarbetsvillig och medgörlig, och bad allra ödmjukast om att få byta medicinen mot en "second opinion" från en psykolog.
Och jag vet inte om jag har haft otur, om jag är en besvärlig människa på något sätt eller om det handlar om dålig personkemi, men medan jag berättade min historia så verkade psykologen sur, tittade på klockan och började sedan vattna sina blommor. Och innan jag ens hade kommit till själva poängen så avbröt hon mig med någon snöplig kommentar och deklarerade att min tid var slut. Jag kände mig lite osäker och frågade halvt på skämt om hon trodde att jag var knäpp på riktigt. Varpå hon irriterat svarade att det kan ju inte hon veta än heller!
Nu började tanken gro att jag faktiskt hade en skruv lös och att alltihop bara var fantasier. Jag kanske bara inbillade mig att jag var så yr att jag knappt kunde hålla mig upprätt, att fötter och händer domnade, att mitt huvud kändes som att det skulle spricka, att luften jag andades inte mättade med syre och mitt blodsockervärde var noll. Men varför skulle jag vilja hitta på något sådant - då måste man väl vara allvarligt knäpp? Men jag mådde knappast bättre efter samtalet med psykologen så dit vägrade jag gå tillbaka.
Vid ett (mycket) senare tillfälle gjorde jag ett nytt försök hos en annan psykolog. Denna kvinna började genast kritisera min man och hans brist på engagemang. Men hon hade väl ingen aning om vad han gick igenom och hur han tacklade vår situation på sitt håll? Och skulle jag börja ifrågasätta vårt äktenskap mitt i alltihop? Hur skulle jag orka det?
Skam den som ger sig, så ytterligare lång tid senare så träffade jag faktiskt en psykolog till. Hon verkade i alla fall empatisk. Och när även hon förde på tal att jag nog var deprimerad och behövde medicin, så hade jag äntligen ett ess i rockärmen; på nätet hade jag hittat en lista med kriterier för depression. Och jag kunde glatt deklarera att jag endast på en punkt stämde in på beskrivningen; att jag var ledsen. Men tacka f-n för det - vem skulle i min situation vara glad? Det om något hade väl varit ett gott tecken på allvarlig sinnesförvirring!
Att vara ledsen i det här fallet är ju secundärt. Jag var inte ledsen i början - det blev jag ju när jag först upptäckte att min kropp inte var den Mazerati jag hade trott, utan en gammal skruttig Lada. Sedan när jag tappade förtroendet, tryggheten, allt som jag hade trott var "jag" i det liv jag hittills hade kämpat så hårt för att få ihop, men som nu höll på att falla i bitar.
Om jag bara fick tillbaka min förmåga att lösa problemen som uppstod så var det ju inga problem, men när jag knappt orkade hålla skeppet flytande - än mindre rädda allvarliga situationer som uppstod - då blir jag självklart inte glad! Om jag skulle ta tabletter för att bli "glad" mitt i allting så vore väl det som att tejpa för oljelampan i bilen utan att fylla på olja?
Jag försökte dra ett exempel: att om jag skulle ta med min familj och hyra en hydda på stranden i ett billigt och varmt land, så skulle jag kunna släppa alltihop; all stress, all oro, och vi skulle inte behöva jobba så hårt för att behålla hem och en fungerande vardag. Då skulle jag känna att familjen var säker, för att vi skulle kunna hjälpas åt att reda upp vår grund-situation i lugn och ro - och vila ut ordentligt! Och då skulle jag inte vara ledsen.
Jag är bara ledsen för att det krävs mer än jag förmår prestera i mitt liv just nu, och att jag aldrig hinner ikapp, aldrig hinner vila, och jag inte vet varför min kropp samtidigt håller på att kollapsa.
Jag sa att jag inte tycker att jag ska behöva äta serotoninhöjande medicin så länge det finns andra och mer naturliga åtgärder som man skulle kunna ta till - under andra förutsättningar. Jag tror inte att det är fel på mina serotoninhöjande funktioner i sig, om jag i en hydda på stranden inte skulle vara ledsen. Jag vet inte om det var ett dåligt exempel, men då tittade hon på mig över sina hornbågade glasögon och sa i långsam och myndig ton; "Men det är ju inte realistiskt..."
- Vaddå, frågade jag.
- Att bo i en hydda på stranden!"
Jag vet att många svenskar blir stressade av samhällsklimatet i allmänhet och arbetsklimatet i synnerhet. En del bränner ut sig och sticker t ex till Koh Lanta i Thailand. Tar med sig familjen och låter barnen gå i svenska skolan där. Drar i handbromsen, växlar ner, lever ett mer stilla liv - tillsammans. Tar hand om sig och sina kära och känner tryggheten av och med varandra, i det lilla. Vad är det för orealistiskt med det? En del åker dit i förebyggande syfte innan de brakar. Det är väl bara sunt? Ska man verkligen behöva äta mediciner för att klara av att leva i det svenska samhället, att inordna sig i det "normala"? Alla människor stöter väl på svårigheter och kriser i livet. Ska vi förutsättas bara fortsätta precis som vanligt men med hjälp av en mängd mediciner? Sömntabletter för att kunna sova, uppiggande för att hålla oss vakna, serotoninhöjande för att inte vara ledsna. Vad är det för liv? En sådan artificiell tillvaro vill inte jag leva i. Betyder det att jag är deprimerad?
Vad är det för fel med att vara människa nuförtiden, med normala känslor? Att vara ledsen är väl i sig ingenting sjukt, så länge man kan bli glad igen. Jag är glad. Också. Varför var det överhuvud taget ingen som frågade det? Hur ska jag veta hur de tänker och resonerar när de aldrig säger någonting? Hur ska jag veta vad jag ska svara på när de inte frågar?
Nu känner jag att jag har gjort mitt på psykologmottagningar. Jag har ingen lust att fläka ut mitt innersta för folk som jag inte känner förtroende för, som inte ens lyssnar ordentligt, och som inte kan låta folk ha sina drömmar!
Jag kan utan att överdriva säga att mina tidigare år utomlands - det perspektiv på livet och mänskligheten som dessa resor har givit mig - är det som hållit mig uppe när allt har känts tungt. Och för mig är det fullkomligt naturligt att en människa som inte mår bra i en miljö absolut kan göra det i en annan. Jag vet att det finns många saker man kan göra, och äta, för att helt naturligt höja serotonin-nivån i kroppen, men jag vet också att det finns människor som trots detta ändå behöver mediciner för att överhuvud taget kunna känna någon glädje, eller orka leva. Och jag vet numera att det finns olika test man kan göra för att kunna skilja den ena från den andra, och diagnosera en äkta depression.
Mitt första tips på denna blogg blir att behålla modet, hoppet och drömmarna. Låt ingen ta dem ifrån dig! Det man verkligen brinner för och det man tror på - är faktiskt det som håller lågan brinnande och livet levande. Man behöver inte iscensätta sina drömmar alla gånger, och kanske inte mitt i en kris. Men med drömmen väl bevarad i rockärmen så är risken mycket mindre att man ger vika för hopplösheten och låter depressionen få grepp om en. Drömmarna ger styrka och motivation att kämpa vidare när livet är tungt, och de kan vara skillnaden mellan liv och död!
"Frisk", men kroppen fungerade inte
Min kropp var helt slut och jag låg där jag låg. Försökte samla tankarna. Vad hade jag gjort för fel? Varför kunde ingen hjälpa mig? Varför var det ingen som brydde sig? Hur skulle det gå för mina barn om jag inte skulle överleva?
Och om jag skulle överleva - vad gör jag i så fall med en kropp som inte fungerar, och som hindrar mig från att göra det jag måste och vill?
Jag hade vänt mig till vårdcentralen för att få tillgång till all samlad kunskap och erfarenhet, för att primärvården är "entrén" till hela den fantastiska svenska sjukvården. Där finns allmänpraktiserande läkare som "scannar av" patienten med prover och undersökningar. Eventuell behandling får man sedan på vårdcentralen eller så får man en remiss vidare till en passande specialistmottagning. Jag hade känt mig väldigt trygg i vetskapen att jag var i de bästa händer och att jag skulle få den hjälp jag behövde. Men nu insåg jag att jag hade stirrat mig blind på läkarnas kompetens, och om jag någonsin skulle komma på benen igen så måste jag börja lita på min egen kropp, mina instinkter och mitt sunda förnuft. Och behövde jag mer information och ville jag ta del av andras erfarenheter så fick jag leta reda på det själv.
Så småningom hade väl kroppen tagit ut tillräckligt med vila så att jag faktiskt kom på benen igen - starkt motiverad av att ordna tillvaron för mina barn. Jag var svag, men tydligen inte "sjuk". Hade fullt upp att mer eller mindre överleva dagen, men struntade i många ”måsten” och började i stället “forska” och läsa allt jag kom över om det som verkade ha med min situation och mitt tillstånd att göra. Det var ofta bra, men också svårt att relatera till och sätta saker i rätt sammanhang när man inte har grundkunskaperna. Mina symptom kunde vara tecken på allt från Hypokondri och Borrelia till allvarlig cancer. Det finns risk för att man blir ännu mer stressad och förvirrad av all information, och att man går vilse i den djungel av teorier och idéer som florerar. (Många ser också sin chans att tjäna sig en hacka på desperata människor...) Och det är inte lätt att reda ut sitt eget kaos när man är mitt uppe i det, särskilt med dålig koncentration och svagt minne.
Och om jag skulle överleva - vad gör jag i så fall med en kropp som inte fungerar, och som hindrar mig från att göra det jag måste och vill?
Jag hade vänt mig till vårdcentralen för att få tillgång till all samlad kunskap och erfarenhet, för att primärvården är "entrén" till hela den fantastiska svenska sjukvården. Där finns allmänpraktiserande läkare som "scannar av" patienten med prover och undersökningar. Eventuell behandling får man sedan på vårdcentralen eller så får man en remiss vidare till en passande specialistmottagning. Jag hade känt mig väldigt trygg i vetskapen att jag var i de bästa händer och att jag skulle få den hjälp jag behövde. Men nu insåg jag att jag hade stirrat mig blind på läkarnas kompetens, och om jag någonsin skulle komma på benen igen så måste jag börja lita på min egen kropp, mina instinkter och mitt sunda förnuft. Och behövde jag mer information och ville jag ta del av andras erfarenheter så fick jag leta reda på det själv.
Så småningom hade väl kroppen tagit ut tillräckligt med vila så att jag faktiskt kom på benen igen - starkt motiverad av att ordna tillvaron för mina barn. Jag var svag, men tydligen inte "sjuk". Hade fullt upp att mer eller mindre överleva dagen, men struntade i många ”måsten” och började i stället “forska” och läsa allt jag kom över om det som verkade ha med min situation och mitt tillstånd att göra. Det var ofta bra, men också svårt att relatera till och sätta saker i rätt sammanhang när man inte har grundkunskaperna. Mina symptom kunde vara tecken på allt från Hypokondri och Borrelia till allvarlig cancer. Det finns risk för att man blir ännu mer stressad och förvirrad av all information, och att man går vilse i den djungel av teorier och idéer som florerar. (Många ser också sin chans att tjäna sig en hacka på desperata människor...) Och det är inte lätt att reda ut sitt eget kaos när man är mitt uppe i det, särskilt med dålig koncentration och svagt minne.
Min historia
Efter ett antal mycket intensiva år med stor dramatik och knappt någon sömn så började jag uppleva att jag tappade "prestanda". Jag hade jobbat supereffektivt och stenhårt upp till 20 timmar / dygn i någon slags konstant katastrofberedskap, så när kroppen började svika - när jag som mest behövde den! - så fick jag nästan panik. Tog i ännu hårdare för att kompensera, och det fungerade ganska bra ett tag, tyckte jag. Jag tyckte också att jag var jättepigg och inte behövde sova mer än jag gjorde. Egentligen hade jag blivit "fartblind", övertrött och speedad.
Situationen förvärrades, och jag som inte hade tid att såsa omkring på “halvfart” gick till vårdcentralen för att ta reda på om jag led av någon vitaminbrist. Eller hade jag blivit förgiftad av flytspacklet när vi renoverade huset?
Men trots allt fler och mer handikappande symptom så visade proverna varken brister eller sjukdomar. Jag träffade flera läkare på olika vårdcentraler och tjatade till mig remisser till specialister, men ingen kunde hitta något anmärkningsvärt. När jag fick tunnelseende och började tappa hörseln så fick jag i alla fall medicin mot öronvax, men det hjälpte dessvärre inte.
Ju sämre jag fungerade desto fler dominoeffekter uppstod i vardagen och tillvaron blev allt rörigare. Hade så mycket att göra och hjärnan jobbade fortare och fortare medan kroppen blev allt segare. Hur jag än kämpade på så kom jag inte ikapp. Hann varken med mina barn, mig själv, hemmet, vänner eller min firma. Rusade omkring och försökte "släcka bränder" men när jag fokuserade på en sak så flammade det upp någon annanstans. Tappade koncentration och minne; blev rädd att glömma och missa något viktigt. Fick svårt att prioritera, tappade omdöme och blev ineffektiv. Allt var kaos och min hjärna kändes som en hårddisk i behov av omformatering.
Från början hade jag bara haft extremt mycket att göra men nu blev jag stressad på riktigt. Började också befara att jag hade fått någon sällsynt och kanske allvarlig sjukdom. Oroade mig för att mina barn skulle bli utan mamma, eller att någon skulle ta dem ifrån mig för att jag inte hade kontroll.
Kroppen gick på högvarv, pulsen rusade och hjärnan var i spinn, men jag hade ingen energi kvar och orkade knappt upp för trappan hemma. Det var som att varva motorn utan växel eller att röra sig i tuggummi.
Började somna så snart jag satte mig ner, men vaknade med ett ryck efter någon sekund; bråttom, bråttom, ingen vila. Det var nästan som att jag själv upphörde att existera, blev förvånad när jag fortfarande hade en spegelbild. Kände knappt igen mig själv, hade tappat vikt och såg ut som ett spöke. Till slut kom jag inte ur sängen, började acceptera att jag inte skulle överleva.
Situationen förvärrades, och jag som inte hade tid att såsa omkring på “halvfart” gick till vårdcentralen för att ta reda på om jag led av någon vitaminbrist. Eller hade jag blivit förgiftad av flytspacklet när vi renoverade huset?
Men trots allt fler och mer handikappande symptom så visade proverna varken brister eller sjukdomar. Jag träffade flera läkare på olika vårdcentraler och tjatade till mig remisser till specialister, men ingen kunde hitta något anmärkningsvärt. När jag fick tunnelseende och började tappa hörseln så fick jag i alla fall medicin mot öronvax, men det hjälpte dessvärre inte.
Ju sämre jag fungerade desto fler dominoeffekter uppstod i vardagen och tillvaron blev allt rörigare. Hade så mycket att göra och hjärnan jobbade fortare och fortare medan kroppen blev allt segare. Hur jag än kämpade på så kom jag inte ikapp. Hann varken med mina barn, mig själv, hemmet, vänner eller min firma. Rusade omkring och försökte "släcka bränder" men när jag fokuserade på en sak så flammade det upp någon annanstans. Tappade koncentration och minne; blev rädd att glömma och missa något viktigt. Fick svårt att prioritera, tappade omdöme och blev ineffektiv. Allt var kaos och min hjärna kändes som en hårddisk i behov av omformatering.
Från början hade jag bara haft extremt mycket att göra men nu blev jag stressad på riktigt. Började också befara att jag hade fått någon sällsynt och kanske allvarlig sjukdom. Oroade mig för att mina barn skulle bli utan mamma, eller att någon skulle ta dem ifrån mig för att jag inte hade kontroll.
Kroppen gick på högvarv, pulsen rusade och hjärnan var i spinn, men jag hade ingen energi kvar och orkade knappt upp för trappan hemma. Det var som att varva motorn utan växel eller att röra sig i tuggummi.
Började somna så snart jag satte mig ner, men vaknade med ett ryck efter någon sekund; bråttom, bråttom, ingen vila. Det var nästan som att jag själv upphörde att existera, blev förvånad när jag fortfarande hade en spegelbild. Kände knappt igen mig själv, hade tappat vikt och såg ut som ett spöke. Till slut kom jag inte ur sängen, började acceptera att jag inte skulle överleva.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)