Efter många läkarbesök hade jag börjat tappa modet. Ingen kunde hitta något fel och jag blev bara sämre. Samtidigt kändes det inte som att jag nådde fram, som att de förstod vad jag menade. Jag berättade om mina allt mer tilltagande fysiska symptom, men läkarna började antyda att besvären var relaterade till mitt psyke. Jag tyckte inte alls att det stämde, och blev mer och mer frustrerad över situationen. Funderade på om jag var dålig på att förklara, försökte konkretisera, hitta nya ord, nya förklaringar, men kände att alltihop blev så vansinnigt märkvärdigt, konstigt. Vad var relevant för utredningen - vad skulle jag berätta och var skulle jag sluta?
Kände mig som i en mardröm eller en sådan där film där man inte riktigt vet om huvudpersonen är galen, eller om alla människor verkligen har blivit utbytta mot utomjordingar.
Läkarbesöken i sig tog alldeles för mycket tid och energi, och varje gång jag skulle dit satt jag i väntrummet med en enorm puls och kunde knappt andas, än mindre tänka. Visste inte vad som var värst; om de skulle hitta någon allvarlig sjukdom, eller om de inte skulle komma på något den här gången heller. Allt var kaos, och mitt förtroende för tillvaron i botten; min kropp hade svikit när jag som mest behövde den, läkarna tycktes inte förstå vad jag sa, vänner försvann, vårt sociala nätverk var svagt och min man var tvungen att jobba både dagar och nätter för att ekonomin skulle gå ihop. Hela vår tillvaro var skör och familjens framtid osäker, och alltihop på grund av att min kropp inte fungerade. Det var ju den jag behövde få ordning på - inte mitt psyke!
Till slut var jag så frustrerad att jag inte ens kunde svara på frågan hur jag mådde utan att alltihop brast och jag bara grät. Självklart var det bevis för att jag var deprimerad och jag fick slutligen diagnosen utmattningsdepression. Erbjöds ett intyg för sjukskrivning mot att jag började äta medicin mot depression. Jag som knappt äter huvudvärkstabletter...
Vid det här laget hade jag inte så stora marginaler, och allt som folk utifrån begärde av mig kändes extremt kravfyllt, stressande och tidskrävande. Jag ville egentligen bara sköta mig själv och fokusera på att komma på fötter och få ordning på allting. Men jag trodde ändå att vägen till tillfrisknande måste gå via läkarna så jag ville vara samarbetsvillig och medgörlig, och bad allra ödmjukast om att få byta medicinen mot en "second opinion" från en psykolog.
Och jag vet inte om jag har haft otur, om jag är en besvärlig människa på något sätt eller om det handlar om dålig personkemi, men medan jag berättade min historia så verkade psykologen sur, tittade på klockan och började sedan vattna sina blommor. Och innan jag ens hade kommit till själva poängen så avbröt hon mig med någon snöplig kommentar och deklarerade att min tid var slut. Jag kände mig lite osäker och frågade halvt på skämt om hon trodde att jag var knäpp på riktigt. Varpå hon irriterat svarade att det kan ju inte hon veta än heller!
Nu började tanken gro att jag faktiskt hade en skruv lös och att alltihop bara var fantasier. Jag kanske bara inbillade mig att jag var så yr att jag knappt kunde hålla mig upprätt, att fötter och händer domnade, att mitt huvud kändes som att det skulle spricka, att luften jag andades inte mättade med syre och mitt blodsockervärde var noll. Men varför skulle jag vilja hitta på något sådant - då måste man väl vara allvarligt knäpp? Men jag mådde knappast bättre efter samtalet med psykologen så dit vägrade jag gå tillbaka.
Vid ett (mycket) senare tillfälle gjorde jag ett nytt försök hos en annan psykolog. Denna kvinna började genast kritisera min man och hans brist på engagemang. Men hon hade väl ingen aning om vad han gick igenom och hur han tacklade vår situation på sitt håll? Och skulle jag börja ifrågasätta vårt äktenskap mitt i alltihop? Hur skulle jag orka det?
Skam den som ger sig, så ytterligare lång tid senare så träffade jag faktiskt en psykolog till. Hon verkade i alla fall empatisk. Och när även hon förde på tal att jag nog var deprimerad och behövde medicin, så hade jag äntligen ett ess i rockärmen; på nätet hade jag hittat en lista med kriterier för depression. Och jag kunde glatt deklarera att jag endast på en punkt stämde in på beskrivningen; att jag var ledsen. Men tacka f-n för det - vem skulle i min situation vara glad? Det om något hade väl varit ett gott tecken på allvarlig sinnesförvirring!
Att vara ledsen i det här fallet är ju secundärt. Jag var inte ledsen i början - det blev jag ju när jag först upptäckte att min kropp inte var den Mazerati jag hade trott, utan en gammal skruttig Lada. Sedan när jag tappade förtroendet, tryggheten, allt som jag hade trott var "jag" i det liv jag hittills hade kämpat så hårt för att få ihop, men som nu höll på att falla i bitar.
Om jag bara fick tillbaka min förmåga att lösa problemen som uppstod så var det ju inga problem, men när jag knappt orkade hålla skeppet flytande - än mindre rädda allvarliga situationer som uppstod - då blir jag självklart inte glad! Om jag skulle ta tabletter för att bli "glad" mitt i allting så vore väl det som att tejpa för oljelampan i bilen utan att fylla på olja?
Jag försökte dra ett exempel: att om jag skulle ta med min familj och hyra en hydda på stranden i ett billigt och varmt land, så skulle jag kunna släppa alltihop; all stress, all oro, och vi skulle inte behöva jobba så hårt för att behålla hem och en fungerande vardag. Då skulle jag känna att familjen var säker, för att vi skulle kunna hjälpas åt att reda upp vår grund-situation i lugn och ro - och vila ut ordentligt! Och då skulle jag inte vara ledsen.
Jag är bara ledsen för att det krävs mer än jag förmår prestera i mitt liv just nu, och att jag aldrig hinner ikapp, aldrig hinner vila, och jag inte vet varför min kropp samtidigt håller på att kollapsa.
Jag sa att jag inte tycker att jag ska behöva äta serotoninhöjande medicin så länge det finns andra och mer naturliga åtgärder som man skulle kunna ta till - under andra förutsättningar. Jag tror inte att det är fel på mina serotoninhöjande funktioner i sig, om jag i en hydda på stranden inte skulle vara ledsen. Jag vet inte om det var ett dåligt exempel, men då tittade hon på mig över sina hornbågade glasögon och sa i långsam och myndig ton; "Men det är ju inte realistiskt..."
- Vaddå, frågade jag.
- Att bo i en hydda på stranden!"
Jag vet att många svenskar blir stressade av samhällsklimatet i allmänhet och arbetsklimatet i synnerhet. En del bränner ut sig och sticker t ex till Koh Lanta i Thailand. Tar med sig familjen och låter barnen gå i svenska skolan där. Drar i handbromsen, växlar ner, lever ett mer stilla liv - tillsammans. Tar hand om sig och sina kära och känner tryggheten av och med varandra, i det lilla. Vad är det för orealistiskt med det? En del åker dit i förebyggande syfte innan de brakar. Det är väl bara sunt? Ska man verkligen behöva äta mediciner för att klara av att leva i det svenska samhället, att inordna sig i det "normala"? Alla människor stöter väl på svårigheter och kriser i livet. Ska vi förutsättas bara fortsätta precis som vanligt men med hjälp av en mängd mediciner? Sömntabletter för att kunna sova, uppiggande för att hålla oss vakna, serotoninhöjande för att inte vara ledsna. Vad är det för liv? En sådan artificiell tillvaro vill inte jag leva i. Betyder det att jag är deprimerad?
Vad är det för fel med att vara människa nuförtiden, med normala känslor? Att vara ledsen är väl i sig ingenting sjukt, så länge man kan bli glad igen. Jag är glad. Också. Varför var det överhuvud taget ingen som frågade det? Hur ska jag veta hur de tänker och resonerar när de aldrig säger någonting? Hur ska jag veta vad jag ska svara på när de inte frågar?
Nu känner jag att jag har gjort mitt på psykologmottagningar. Jag har ingen lust att fläka ut mitt innersta för folk som jag inte känner förtroende för, som inte ens lyssnar ordentligt, och som inte kan låta folk ha sina drömmar!
Jag kan utan att överdriva säga att mina tidigare år utomlands - det perspektiv på livet och mänskligheten som dessa resor har givit mig - är det som hållit mig uppe när allt har känts tungt. Och för mig är det fullkomligt naturligt att en människa som inte mår bra i en miljö absolut kan göra det i en annan. Jag vet att det finns många saker man kan göra, och äta, för att helt naturligt höja serotonin-nivån i kroppen, men jag vet också att det finns människor som trots detta ändå behöver mediciner för att överhuvud taget kunna känna någon glädje, eller orka leva. Och jag vet numera att det finns olika test man kan göra för att kunna skilja den ena från den andra, och diagnosera en äkta depression.
Mitt första tips på denna blogg blir att behålla modet, hoppet och drömmarna. Låt ingen ta dem ifrån dig! Det man verkligen brinner för och det man tror på - är faktiskt det som håller lågan brinnande och livet levande. Man behöver inte iscensätta sina drömmar alla gånger, och kanske inte mitt i en kris. Men med drömmen väl bevarad i rockärmen så är risken mycket mindre att man ger vika för hopplösheten och låter depressionen få grepp om en. Drömmarna ger styrka och motivation att kämpa vidare när livet är tungt, och de kan vara skillnaden mellan liv och död!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar