Många förlorar förmågan att arbeta under någon tid av sitt liv. Ofta beror det på något så diffust som stress. För att inte gå i personlig konkurs och äventyra sin familjs framtid och överlevnad blir man beroende av sin sjukförsäkring. Men för att få tillgång till den måste man - även om man undanröjt möjligheten att man fått en mer, vad ska jag säga - accepterad sjukdom, så måste man träffa läkare för att få ett sjukintyg, som man sedan hoppas ska bli accepterat av Försäkringskassans handläggare. Men här finns det enligt mig en bugg i systemet.
Vi är inte själva kapabla att avgöra om vi kan utföra ett arbete eller ej. Inte heller läkare kan med sina – vad är det; 7-8 extra år på skolbänken? - bedöma om deras patienter kan riskera värre skador eller t o m livet om de utsätter sina utmattade kroppar och sönderbrända hjärnor för den extra påfrestning som ett arbete skulle medföra. Det är handläggarna på Försäkringskassan (och i vissa fall kassans förtroendeläkare) som har det yttersta vetot och tydligen är de som korrekt kan bedöma människors arbetsförmåga, trots att de oftast inte ens har träffat patienten i fråga.
Hur tänker man då – undrar jag?
Om jag känner mig så sjuk och trött att jag verkligen inte anser mig kapabel att arbeta – vilken kvalitet blir det då på det jobb jag försöker utföra?
Om jag inte kan bedöma min egen kapacitet utan undervärderar den så kraftigt – är inte det ett allvarligt sjukdomssymptom i sig? Tillräckligt allvarligt för att inte andra människor ska behöva utsättas för mina omdömeslösa misstag?
Vad händer när ett stort antal inbillningssjuka (?) men fumliga och stressade människor kommer ut i samhället och sprider otrygghet och misstro till ”systemet” till sin omgivning? Hur många blir inte själva stressade och höjer tempot för att inte anses som ”en av dem” – de lågpresterande? Hur många hamnar p g a otryggheten i detta system själva i riskzonen?
Vad kostar det på sikt att slänga ut mig i arbete innan jag är redo, och därmed riskera att jag aldrig kommer i kapp, blir frisk – och därför kastar en dyrbar utbildning i sjön för att jag inte kan återgå till mitt egentliga yrke?
Vad kostar det alla dem som inte orkar någonting annat i livet än att släpa sig igenom de där timmarna på ett arbete, och slutligen tar livet av sig för att det varken finns människovärde eller livskvalitet kvar?
Vad kostar det för den enskilde individen, för anhöriga och vad kostar det samhällsekonomiskt?
Vad betyder det att inte läkare är betrodda i samhället? Vad betyder det att en i ämnet outbildad handläggare på försäkringskassan har större kunskap om sjukdomar och arbetskapacitet och kan bedöma en människa han eller hon aldrig har träffat? Är det ett rimligt ansvar att lägga på denna person att behöva ta ett så pass avgörande beslut för en annan, skör och utsatt människas liv?
Hur tänker jag som företagare eller personalchef angående alla dessa inbillningssjuka och lågpresterande människor som cirkulerar? Hur ska jag veta vem som klarar vad, när jag inte kan lita på att de själva tror att de kan klara jobbet, trots att de tvingas att ljuga för att inte gå i personlig konkurs? Hur blir arbetsklimatet om alla går och oroar sig för att få ”en av dem” till sitt företag? Kanske väljer man bara dem med allra störst marginaler, och hur tar man reda på vilka dessa är? Kanske börjar man be om läkarjournaler, dna-analyser, utförlig data om sociala nätverk, familjeförhållanden, -historik mm?
Vems är ansvaret för eventuella skador och personliga tragedier där människor som är i desperat behov av vila eller rehabilitering i stället tvingas ut och ställer till det för sig själva och andra i samhället? Vem kan vi lita på och vem har en funktion i samhället som p g a bristande omdöme och oförmåga helt enkelt inte existerar? Man tror att det finns en person på en post men denna person fungerar inte så arbetet uteblir.
Vart ska man vända sig när svaga länkar i samhällskedjan brister och man till exempel inte får den hjälp som utlovas men som inte fungerar, t ex i vården och skolan? Det är som att hoppa i sjön med en flytväst utan flytförmåga - hade jag vetat det hade jag stannat kvar i båten, eller helst på land. Hur många människor bränner ut sig enbart för att folk runt omkring inte fungerar och man måste ta dubbla ansvar, dubbelkolla, jobba extra? Fler halkar ur och färre får ta det ökade ansvaret.
Är inte Försäkringskassan en typ av försäkring som är till för att en sjukdomsdrabbad människa ska kunna klara livet under tiden denne behöver läka ut sina sår och skador? I större skala; för att hindra olycksdrabbade människor från att bli ekonomiskt utslagna, hamna på gatan, bli psykiskt sjuka, kriminella, dra omkring och göra samhället otryggt? Är vi inte alla med och betalar för denna trygghet genom våra skattepengar?
Tänk om vi kunde planera lite mer långsiktigt och börja lyssna på människorna själva. Om vi kunde utbilda folk till att lyhört, ödmjukt och respektfullt ge dem den tid som krävs, rehabilitera kroppar och själar, vaska fram den inre drivkraften och kreativiteten och våga lita på att människor vill jobba och göra rätt för sig – om de bara får sina grundläggande behov tillgodosedda och känner sig trygga.
Min utbrändhet ser jag inte som en personlig svaghet. Snarare brände jag ut mig för att jag kämpade för länge trots att det fanns ett antal människor i min vardag som inte mådde bra själva och därmed bidrog till min utsatthet. Det är knappast svaga eller lata människor som blir utbrända, snarare ser jag det som ett symptom på ett sjukt samhälle. Då borde det vara rimligt att samhället får ta det ekonomiska ansvaret för att hjälpa människor tillbaka, ge dem förutsättningarna för att bli friska och må bra igen. Då har vi garanterat tillbaka det i engagemang och ”know how” från människor med egna erfarenheter - sådant som man inte kan utbildas till. Människor som förstår vikten av att lyssna på den enskilda individens berättelse. Vad behöver just den här personen för att komma tillbaka? Vi kan inte behandla alla på samma sätt och bedöma läget efter egna referensramar - alla har vi olika förutsättningar och hinder. Egna erfarenheter gör oss säkerligen mer lyhörda och ödmjuka för andras situation.
Att tvingas igenom Systemet av okunniga för att få tillgång till sjukförsäkringen kan i praktiken innebära att jag gång på gång måste stånga huvudet mot väggen och försöka förklara min situation för folk som egentligen bara vill få bort mig från sitt "bord". Jag vet att jag inte är ensam om att känna det som att allt går ut på att handläggaren ska "sätta dit" en, och hitta kryphål och anledningar till avslag. Det är extremt frustrerande och kräver antagligen mer tid och energi än jag har i det läget, och det kan i sig bidra till att jag mår ännu sämre - detta att bli misstänkliggjord och ifrågasatt. Man blir rädd att uttrycka sig så att det uppstår utrymme för feltolkningar, och vem uttrycker sig perfekt och oklanderligt i den situationen? Man behöver vara tillräckligt frisk för att koncentrera sig på kommunikationen i sig, och som de säger; "man måste vara tillräckligt frisk för att orka vara sjuk".
Är det individen som ska anpassa sig efter systemet eller tvärt om? Om vi ska tvingas fokusera på och belysa allt det negativa för att gång på gång argumentera för den tid vi behöver så är det just det negativa som cementeras och växer, och människor börjar snart identifiera sig med sina sjukdomar i stället för att fokusera på vägen därifrån.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar