Min historia

Efter ett antal mycket intensiva år med stor dramatik och knappt någon sömn så började jag uppleva att jag tappade "prestanda". Jag hade jobbat supereffektivt och stenhårt upp till 20 timmar / dygn i någon slags konstant katastrofberedskap, så när kroppen började svika - när jag som mest behövde den! - så fick jag nästan panik. Tog i ännu hårdare för att kompensera, och det fungerade ganska bra ett tag, tyckte jag. Jag tyckte också att jag var jättepigg och inte behövde sova mer än jag gjorde. Egentligen hade jag blivit "fartblind", övertrött och speedad.

Situationen förvärrades, och jag som inte hade tid att såsa omkring på “halvfart” gick till vårdcentralen för att ta reda på om jag led av någon vitaminbrist. Eller hade jag blivit förgiftad av flytspacklet när vi renoverade huset?
Men trots allt fler och mer handikappande symptom så visade proverna varken brister eller sjukdomar. Jag träffade flera läkare på olika vårdcentraler och tjatade till mig remisser till specialister, men ingen kunde hitta något anmärkningsvärt. När jag fick tunnelseende och började tappa hörseln så fick jag i alla fall medicin mot öronvax, men det hjälpte dessvärre inte.

Ju sämre jag fungerade desto fler dominoeffekter uppstod i vardagen och tillvaron blev allt rörigare. Hade så mycket att göra och hjärnan jobbade fortare och fortare medan kroppen blev allt segare. Hur jag än kämpade på så kom jag inte ikapp. Hann varken med mina barn, mig själv, hemmet, vänner eller min firma. Rusade omkring och försökte "släcka bränder" men när jag fokuserade på en sak så flammade det upp någon annanstans. Tappade koncentration och minne; blev rädd att glömma och missa något viktigt. Fick svårt att prioritera, tappade omdöme och blev ineffektiv. Allt var kaos och min hjärna kändes som en hårddisk i behov av omformatering.

Från början hade jag bara haft extremt mycket att göra men nu blev jag stressad på riktigt. Började också befara att jag hade fått någon sällsynt och kanske allvarlig sjukdom. Oroade mig för att mina barn skulle bli utan mamma, eller att någon skulle ta dem ifrån mig för att jag inte hade kontroll.
Kroppen gick på högvarv, pulsen rusade och hjärnan var i spinn, men jag hade ingen energi kvar och orkade knappt upp för trappan hemma. Det var som att varva motorn utan växel eller att röra sig i tuggummi.
Började somna så snart jag satte mig ner, men vaknade med ett ryck efter någon sekund; bråttom, bråttom, ingen vila. Det var nästan som att jag själv upphörde att existera, blev förvånad när jag fortfarande hade en spegelbild. Kände knappt igen mig själv, hade tappat vikt och såg ut som ett spöke. Till slut kom jag inte ur sängen, började acceptera att jag inte skulle överleva.